Vi är glada över att vår ursprungliga artikel lett till en spännande debatt. Debatten handlar inte – som man kanske kan förledas att tro – om att ge upp preventivt tänkande och acceptera den nuvarande allvarliga situationen med ett stort antal onödiga, undvikbara dödsfall i suicid. Vi ville peka på riskerna med en nollvision.
Vården behöver visioner som ger möjlighet till rimliga realistiska målsättningar. Det är också viktigt att vi inte låter våra visioner påverka vår (vetenskapliga) begreppsbildning. Visioner innehåller ofta värderingar som kan riskera att grumla begreppsbildningen. Vi vill inte att människor tar sina liv. Vi vill göra något åt de förskräckliga suicidtalen.

Men är det rimligt att låta en nollvision för självmord diktera vad som ska räknas som psykisk sjukdom? Sedan vi skrev vår artikel har många hört av sig och berättat att de har personlig erfarenhet av den typ av fall vi talar om. ­Fysiskt och psykiskt friska personer, fullt rationella och beslutskapabla, som vill ta sina liv.
Ska vi verkligen låta våra värderingar och politiska målsättningar omdefiniera dessa personer som psykiskt sjuka? Är en person som vill ta sitt liv per definition psykiskt sjuk? Har alla de uppemot 100 000 människor (inte patienter) i vårt land som varje år har suicidtankar en »mänsklig brist«, eller är denna existentiella fråga något som faktiskt kan tillhöra livet utan att behöva leda till döden?

När Wasserman och hennes kollegor i LT 21-22/2009 (sidorna 1492-3) menar att vi med vårt synsätt skulle bidra till uppgivenhet och att inget finns att göra känner vi att det hela måste röra sig om ett missförstånd. Nationella suicidpreventiva centret, där ­Danuta Wasserman är chef, har gjort viktiga preventiva insatser. Men en nollvision riskerar att skapa nya tabun där alla tankar om och planer på suicid betraktas som utslag av psykisk sjukdom och ­män­sk­liga brister – vilket ­paradoxalt kan bidra till just det som inte var avsikten.
Det är viktigt, oerhört viktigt, att vår vision fokuserar på dem som har en psykisk behandlingsbar sjukdom och att vi satsar på prevention.

Jan-Otto Ottosson berikar och fördjupar diskussionen i LT 20/2009 (1403-4). Vi håller med om det mesta:
Nollvisionen minskar inte tragiken när en människa tar sitt liv.
Vi ser inga hinder för att med psykiatrisk tvångsvård hindra en psykiskt sjuk person från att ta sitt liv. Precis som Jan-Otto Ottosson påpekar så innebär det en nödvändig men tidsbegränsad inskränkning av denna patients autonomi.
Nollvisionen är oförenlig med självvalt livsslut.
Det finns »rationella« självmord. Ottosson visar hur svår gränsdragningen är men också att det finns en gräns. Som han säger, det finns personer som har en »genomtänkt, helgjuten och välmotiverad önskan om att ta sitt liv utan tecken på psykisk sjukdom«. Vi bör respektera dessa personers självbestämmande.
Ottosson ställer också den relevanta frågan: Om man inte har en nollvision, vad har man då?
Varför inte en vision om att inom 10 år halvera antalet suicid i vårt land? En målsättning som tar utgångspunkt i en analys av nuläget, som sätter upp ett precist mål och som är helt realistisk. Vi ser ut att alla vilja förenas i kampen mot de höga suicidtalen. Det är en viktig utgångspunkt för ett fortsatt samtal, och vi föreslår ett samlande nationellt möte för att kunna hitta en gemensam plattform.