När Stig Nyman i LT 17/2009 (sidan 1198) svarar mig och försvarar sitt pamflettartade uttalande om framtidens sjukvård är tonen delvis en annan, då han nu svänger om och markerar behovet av samarbete med professionen, vilket är bra.
Vi känner dock på många håll inom den offentliga sjukvården stor frustration beroende på en politisk ledning som ofta styr på detaljnivå, utan att i grunden förstå verksamheten.
Dialogen mellan politisk ledningsnivå och den kliniska verksamheten försvåras av att verksamhetschefsfunktionen numera är mer knuten till den politiska/administrativa ledningen och därmed inte självklart kan se patientbehovet, till skillnad från tidigare modeller där klinikchefen deltog i verksamheten och styrde från ett tydligt patientperspektiv. Vem för den politiska ledningen sin dialog med?
Jag vill, i motsats till Nymans åsikt, påstå att sjukvården, med patientens bästa i fokus, kontinuerligt utvecklas med de medicinska landvinningarna och samhällets allmänna utveckling inom de personella och ekonomiska resurser som gives.
Det vore olyckligt för patienterna om inte det huvudsakliga initiativet och riktningen i utvecklingen kom från professionen själv. Vi behöver en politisk ledning, och den behöver skaffa sig nya attityder till den sjukvård den ska leda.
