År 2001 tillkom en lag som skulle reglera omskärelsen i Sverige (omkring 40 judiska, 3 000 muslimska och ett okänt antal afrikanska pojkar). Den föreskrev bl a adekvat bedövning, att ingreppet skulle göras av läkare (lekmän med särskilt tillstånd för barn under 2 månader), och att medgivande måste ges av bägge föräldrarna samt barnet (sic!). Sedan dess har åtminstone ett dödsfall inträffat (efter ingrepp av läkare) och ett okänt antal komplikationer åstadkomna av läkare/icke läkare.

Stockolms läns landsting (SLL) har haft avtal med en läkare som omskär omkring 700 pojkar per år. Övriga landstingsanställda läkare omskär omkring ett hundratal per år [1]. Motståndet har varit stort – inom elva av de 21 landstingen har inga landstingsanställda läkare medverkat. Avgiften har varierat mellan 1 000 och 7 000 kronor.
Avsikten var att efter fyra år, dvs år 2005, skulle utfallet av lagen ses över och en revision göras. Emellertid tog det ytterligare fyra år innan så skedde. Uppenbarligen har Socialdepartementet haft beslutsvånda. Det har visat sig vara ett besvärligt ärende. Men så fick Socialstyrelsen uppdraget att åstadkomma en rapport över läget och komma med förslag [2].

Jag har tagit del av denna rapport och förfärats över hur litet barnets rätt har tillgodosetts. Man säger t ex att »barnets rätt till veto [det gäller alltså småbarn! förf:s anm] kan anses åsidosatt men detta är en värderingsfråga som kan diskuteras« och att »det kan finnas en intressekonflikt mellan barnets självbestämmande och föräldrarnas övertygelse« samt att »den här konflikten är beskriven utifrån västeuropeisk eller kristen diskurs« (!) [2].
Socialstyrelsen föreslog i sin rapport att landstingen åläggs en lagstadgad skyldighet att utföra ingreppet (och uppenbarligen gratis).
Frågan gick sedan vidare till Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), som dock ansåg att ingen lagreglering behövdes men väl en s k förbundsrekommendation (dvs en SKL-rekommendation till landstingen). Denna version gick ut på remiss till samtliga landsting.
Utgångspunkten var riksdagens uppfattning att omskärelse är förenlig med Barnkonventionen och att ett förbud eller inskränkning skulle medföra en otillåten begränsning av religionsfriheten.

Flera av landstingen yrkade nu på en bred etisk diskussion på nationell nivå innan frågan avgjordes; ett landsting (Kronoberg) förordade en 18-årsgräns och påpekade att de minderåriga rimligen inte kan ha en åsikt om huruvida ingreppet ska göras eller inte; ett annat landsting ansåg att ingreppet borde jämställas med kosmetisk kirurgi när det gäller prioritering; ett landsting ville ändra »erbjuda« till »tillåta«; ett flertal uttryckte oro över att man inte hade tillräckligt med resurser (för ytterligare ett förväntat stort antal ingrepp); Landstinget Västmanland påpekade att majoriteten av länets barnläkare principiellt var emot omskärelse; ett landsting ville ha klarhet i huruvida vårdgarantin skulle komma att gälla (låg prioritet); Landstinget i Östergötland påpekade att »sakfrågan redan är avgjord på nationell nivå och vårt svar utgår från detta«. Detta konstaterande går igen direkt eller indirekt i flera svar, och i valet mellan lag och rekommendation föredrar man det senare, förmodligen underförstått att de enskilda landstingen därmed kan utforma bestämmelsen efter eget skön.
Svensk barnkirurgisk förening kommenterade på eget bevåg remissförslaget och anförde att »operationer på växande barn ska göras enbart på medicinsk indikation efter noggrann prövning inklusive risken för komplikationer«. Man motsatte sig att de barnkirurgiska enheterna skulle åläggas att utföra dessa ingrepp som kunde ge komplikationer av stor betydelse för det kommande livet.

SKL tolkade remissvaren så att 18 av de 21 landstingen tillstyrkte SKL:s förslag.
Svaren åstadkom alltså ingen ändring av SKL:s styrelses slutliga skrivning – nämligen att alla landsting åläggs att senast den 1 oktober 2009 »erbjuda omskärelse till de pojkar som är bosatta inom landstinget«. Landstingen ska inkomma till SKL med sina beslut och tillämpningar, och SKL kommer att följa hur de enskilda landstingen tillhandahåller omskärelse och vilka avgifter som tillämpas [1]. Därmed synes ärendet ha nått vägs ände på sin krokiga vandring. Eller?

Är det verkligen så att alla som medverkat längs vägen känner sig övertygade om att vi i Sverige ska medverka till att små pojkar genitalt mutileras i religionens namn. Det är ju t ex inte sant som SKL skriver att »enligt islam är omskärelse för pojkar obligatorisk«. Det finns mängder med blandäktenskap där parterna kommer överens om att avstå (liksom i den judiska sfären, där bara 40 procent låter omskära) [3]. Pojkar med afrikansk bakgrund omskärs ju inte heller av »reli-
giösa skäl«.
Det är märkligt och tragiskt att ingen ansvarig instans under alla dessa år har förmått sig till att citera vad som konkluderades efter riksdagsdebatten 2001, nämligen »… att en attitydförändring sker hos berörda grupper – och att omskärelse på sikt försvinner« [4]. Man fortsätter ödmjukt och undergivet att hänvisa till »tusenårig religiös sed«. Finns det ingen från ansvarigt håll som vågar stå upp och ifrågasätta detta?

I en stort upplagd artikelserie nyligen om omskärelse (SvD 6–8 maj 2009) uttalar sig judiska församlingens i Stockholm mohel (omskärare) apropå att vänta med ingreppet till 18 år (då barnet kan bestämma själv): »Vuxna män skulle välja att inte göra det, det gör ju ont. Då tror jag att traditionen skulle dö ut.«
Men – smärtförnimmelserna är ju lika väl utvecklade redan hos spädbarn! Barnets vetorätt framstår då ännu mera som en chimär!

»Barnets bästa« är det (svårdefinierade) mantra som man ideligen och rätteligen hänvisar till. Men det skulle ju vara att inte omskära alls – då skulle man slippa alla de komplikationer som vi nu ser. Det skulle förutsätta att en försiktigt och mjukt formulerad information skulle börja ges på barnavårdscentralen och inom skolhälsovården. Det vore en nåd att stilla bedja om!
Ideligen får jag i privata samtal med beslutsfattare höra att »omskärelse är ju egentligen förskräckligt, men …«. När får vi äntligen höra från officiellt håll det som Landstinget Sörmland skrev i sitt remissvar: »… delar den uppfattning som statliga Barnombudsmannen gett uttryck för, nämligen att en reglering av området är ett första steg för att på sikt utmönstra omskärelse av pojkar och att omskärelse som traditionell sedvänja i ett långsiktigt perspektiv bör förbjudas« [1].
När kommer Socialstyrelsen, Socialdepartementet, SKL, Läkarförbundet m fl att äntligen våga säga just detta?
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.