Nollvisionen ger viktiga signaler

Holm och Sahlin skriver i en replik i LT 23/2009 (sidan 1578) till Danuta Wasserman m fl och Jan-Otto Ottosson, under rubriken »Nollvision skapar nya tabun«, bl a: »När Wasserman och hennes kollegor … menar att vi med vårt synsätt skulle bidra till uppgivenhet och att inget finns att göra känner vi att det hela måste röra sig om ett missförstånd.« Holm och Sahlin skriver i nästa andetag: »Det är viktigt, oerhört viktigt, att vår vision fokuserar på dem som har en psykisk behandlingsbar sjukdom och att vi satsar på prevention.«

Vi delar inte uppfattningen att preventionen ska fokusera enbart på dem som har en psykisk, behandlingsbar sjukdom. Att vi alla någon gång i livet kan se döden som en utväg är inte en mänsklig brist, det är att vara männi-ska. Men att då inte få stöd att se andra, alternativa lösningar på de mänskliga problemen bara för att det saknas en psykiatrisk diagnos, det skulle vara orimligt.
Nej, vi menar att preventionen av psykisk ohälsa ska komma alla till del – även dem som Holm och Sahlin menar är »fysiskt och psykiskt friska, fullt rationella och beslutskapabla, som vill ta sina liv«.

En vision är ett inriktningsmål och ett folkhälsomål, som mycket väl kan ha delmål på vägen, t ex att halvera antalet suicid inom tio år, så som Holm och Sahlin föreslår. En föregångare är noll-visionen för trafikdöden, som uppmanar till agerande på bred front. Regeringen har slagit fast inriktningen inom suicidpreventionen med en nollvision; det vore oklokt att gå på tvärs mot detta, riva upp 0-visionen och byta den mot vilken siffra som helst. Signalvärdet till den som själv mår dåligt och till de närstående att »varje liv är värt att rädda« skulle vi gå miste om då.

Holm och Sahlin skriver om »fysiskt och psykiskt friska personer, fullt rationella och beslutskapabla, som vill ta sina liv«. Detta påstående bör ses i ljuset av att mycket få suicidala personer ser sig själva som förmögna att klara av sina problem och sin psykiska smärta – som ofta kommer av olika, fullt naturliga livskriser eller, om man så vill, svåra livshändelser som slagit undan benen på dem rent psykiskt. Döden är för dem, under en kortare eller längre period, det enda alternativet. Omgivningen uppfattar vanligen självmordet som en impulshandling, ofta svårt att förstå varför det hände just då, även om man varit medveten om de riskfaktorer som förelegat. En akutinsats kan göra skillnad.

För vården innebär en nollvision att det ska finnas kunskap och rutiner för att identifiera risk- och stödfaktorer samt vidta åtgärder som stärker stödfaktorerna och motverkar riskfaktorerna.
En nollvision ger en stark signal till hälso- och sjukvården att värna om den högsta kvaliteten när en suicidal person eller dennes familj söker hjälp.
Det är ingen som anser att den suicidnära personen alltid är psykiskt sjuk. Därför bör agerandet och stödet vara sådant att dessa »friska människor« visas på andra alternativ än att avsluta sitt liv. För övrigt vet vi att suicidala tankar kan försvinna från en dag till en annan, vilket även detta är mänskligt och helt naturligt. Möjligheten att rädda liv är alltså stor, även om vi inte alltid hinner fram i tid. Kunskap och beredskap bör också finnas hos fler än inom bara hälso- och sjukvården och psykiatrin. Här kommer folkhälsoperspektivet åter som en viktig förutsättning för bred uppslutning.

Regeringen förespråkar också en folkbildningssatsning för att öka allas vår kunskap om psykisk ohälsa. Regeringen har även angett en rad åtgärder som syftar till att förebygga självmord och stärka den psykiska hälsan, vilka samtliga kan betraktas som delmål med inriktning nollvision. Det saknas alltså inte utrymme för att sätta upp delmålet att halvera antalet suicid på tio år.

Vi ser det som oerhört glädjande att en så stor enighet finns kring inriktningsmålet nollvisionen. Tvärpolitiskt och tvärvetenskapligt kan kunskapen om psykisk ohälsa och suicid öka, varvid tabueringen långsamt faller.
Holm och Sahlin föreslår en konferens för fortsatt samtal. Det finns ett ypperligt tillfälle till nationell samling kring ämnet redan i november i Lund, då den sjunde nationella nätverkskonferensen för suicidprevention äger rum. Många olika perspektiv på suicidalitet kommer att presenteras. Denna konferens vill vi varmt rekommendera alla intresserade att delta i.