Kvalitetsregistren inom hälso- och sjukvården generellt och inom psykiatrin speciellt har diskuterats i Läkartidningen [1-9]. Vi vill ta upp några av de frågor som ventilerats, och liksom flera andra debattörer finner vi särskilt inlägget från Järhult, Engström och Lindström [1] vara en bra utgångspunkt för en konstruktiv debatt. De uppmanar alla registerhållare att »klart deklarera om de anser att deras register kan användas för att värdera vårdkvalitet och i så fall föra detta i bevis«.
Vi anser att svaret egentligen finns i deras egen artikel. Trots att kvalitetsregisterbegreppet blivit etablerat instämmer vi nämligen i att »själva ordet kvalitetsregister leder tanken fel – att man i första hand registrerar vårdkvalitet. Register för uppföljning, förbättringsarbete och forskning vore ett bättre namn.« Registren är verktyg som ska ge underlag för verksamhetsutveckling, utvärdering och forskning.

Vi kan dock inte blunda för att huvudmännens ökade intresse av och styrning för att öka deltagandet i kvalitetsregister grundas på en önskan att på ett förenklat sätt kunna värdera och jämföra vårdkvalitet mellan enheter, kliniker och landsting. Här har vi som registeransvariga ett stort ansvar för att registerdata inte tolkas och används på ett felaktigt sätt, inte minst när man använder registren i olika ekonomiska styrmodeller.
Vi har exempelvis fått oroande indikationer på att bedömningar på skattningsskalor kan påverkas av att brytpunktsvärden på sådana skalor används som kriterium för val av vårdinsats. Detta står dock inte i motsatsställning till behovet av transparens, som i vården fått en allt större acceptans och som rimligen måste ses som något viktigt från demokratisk och etisk synpunkt.
Det finns bra exempel på att huvudmännens representanter har en dialog med verksamheterna utifrån kvalitetsregisterresultat, och där man också insett vikten av att behandlingsenheten får anses ha tolkningsföreträde.
Att huvudmännen efterfrågar vårdens resultat och inte enbart vårdens kostnader anser vi bör välkomnas, och oberoende av vad kvalitetsregisterdata används till måste vi säkra datakvaliteten. Det faktum att inte hela den komplexa verksamheten låter sig beskrivas i enkla mått hindrar inte att vissa mått är möjliga.
Det är inte rimligt att en verksamhet som bekostas av skattemedel inte kan visa vilka resultat som uppnås. Det är heller inte rimligt att det inte finns system för att ständigt förbättra dessa resultat. Patienterna och ytterst medborgarna ska också ha möjlighet att jämföra vårdens resultat.

Psykiatrins kvalitetsregister är inne i en intensiv period av utveckling av både koncept och teknik efter det att rege-ringen beslutade om medel 2008. Ett kompetenscentrum för kvalitetsregister håller på att byggas upp i Örebro i samverkan med den psykiatriska verksamheten vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och Uppsala Clinical Research Center (UCR). En viktig del av detta är uppbyggnaden av ny teknik för att mata in data och generera resultat.
Tekniken ska kunna ge möjlighet till att patienten själv fyller i en stor del av den information som samlas in. Detta innebär såväl en minskad arbetsbelastning för personalen som en bra utgångspunkt för dialog med patienten. Validerade instrument i kvalitetsregistret kan ge stöd vid bedömning och vara ett komplement vid uppföljning av behandlingen.
Att medverka i registrering ska alltså ge något tillbaka också till den enskilda behandlaren. Den nya tekniken för kvalitetsregistren kommer också att så långt det är möjligt anpassas för integration med datajournalsystem. Det kommer vidare att vara möjligt att göra tillägg av frågeuppsättningar för exempelvis forskning.

Susanne Bejerot betonar läkarens roll i sammanhanget [3]. Vi anstränger oss för att inte göra läkarens arbetsinsats större än nödvändigt. Läkarna har en unik roll och kunskapsbas, men det är samtidigt viktigt att erinra om att kvalitetsregistren är en angelägenhet för hela psykiatrin. Många yrkesgrupper gör en viktig insats i den psykiatriska vården, och den viktiga debatten om kvalitetsregistren bör föras i en vidare krets.

Flera av oss som företräder kvalitetsregistren inom psykiatrin är själva aktiva forskare och skulle naturligtvis gärna, liksom Bejerot [3, 5], se mer pengar till klinisk psykiatrisk forskning. Vi anser dock att väl fungerande kvalitetsregister ger utmärkta möjligheter till klinisk forskning. Ett aktuellt exempel är Stanleystudien [www.ki.se/stanley], som baseras på kvalitetsregistret för bipolära syndrom, BipoläR.
Det finns inga möjligheter, som Bejerot tycks tro [8], att i avgränsade kliniska forskningsprojekt upptäcka långtidsbiverkningar av läkemedel. Om Bejerot anser att frågan om centralstimulantias långtidseffekter är avgjord av hennes korttidsstudie av 133 patienter så förstår vi bättre varför hon inte ser nyttan med tusentals patienter som under decennier följs i kvalitetsregister.

Vi är dock medvetna om att bevisbördan när det gäller nyttan av kvalitetsregister ligger hos oss själva. Liksom all annan verksamhet måste kvalitetsregistren vara föremål för utvärdering och utveckling. Det innebär att vi också måste vara öppna för en dialog som får konsekvenser för kvalitetsregisterverksamheten. Uppfattas registren inte på några års sikt som nyttiga kommer vi att ha en låg täckningsgrad, och möter man detta med att tvinga verksamheter till inmatning så kommer kvaliteten på uppgifterna att drabbas.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Samtliga författare är företrädare för kompetenscentrum för kvalitetsregister och/eller registerhållare för kvalitetsregister.