Om kvalitetsregister kan man tycka olika. Medan företrädarna för de somatiska registren förespråkar mycket få variabler [1] menar de psykia-triska kvalitetsregisterhållarna att många och detaljerade frågor om t ex läkemedelsbiverkningar ska ställas till tusentals patienter årligen i decennier [2].

När jag tidigare hävdade att flertalet psykiatriska kvalitetsregister, som i sig är otillräckliga för klinisk forskning, hotade lokala forskningsregister genom att ifyllande av två register på samma patienter var ogörligt [3], förstod jag inte att dagens scenario var lagligt. Men psykiatriregisterhållarna har rätt – man kan få fram i stort sett oändlig kunskap utifrån kvalitetsregistren, förutsatt att man gör avsteg från tidigare löften. Denna typ av studie är redan igång:
Patienter med bipolär sjukdom, som muntligen accepterade sin läkares förfrågan om att delta i ett kvalitetsregister, försäkrades om att registrets syfte enkom var för lokal kvalitetsuppföljning (men i verkligheten också därför att en del av ersättningen till de psykiatriska klinikerna inom Stockholms läns landsting styrs av hur stor andel av patienterna som är registrerade i kvalitetsregistret).

De har också utlovats full sekretess, men plötsligt kontaktas de nu per brev och telefon av en för dem helt okänd person och tillfrågas om de kan tänka sig att delta i en
telefonintervju, lämna blodprov för genetisk analys och godkänna att registerutdrag görs från andra nationella
register för samkörning (Medicinska födelseregistret, Utbildningsregistret, Värnpliktsregistret, Flergenerationsregistret, Läkemedels-registret, Patientregistret och Folkbokföringsregistret).
Patientens egen läkare är nu avtackad för att ha inkluderat patienten i kvalitetsregistret, men är helt frånkopplad, eftersom denne, i samma stund som data matades in i kvalitetsregistret, avsade sig kontrollen över informationens framtida användning. Denna procedur kommer fortsättningsvis att gälla för alla data i psykiatriska kvalitetsregister, vilket patienterna åtminstone bör vara informerade om.

Jag kan tycka att det finns etiska problem kring ovanstående förfaringssätt, men det möjliggör givetvis publicering av unika data i ett oändligt antal artiklar. Mot den bakgrunden förstår jag att Kjellin och medarbetare avfärdar en tvåårsuppföljning av centralstimulantiabehandlade patienter som »en korttidsstudie«, trots att det är den längsta prospektiva behandlingsstudien på vuxna med ADHD som hitintills har gjorts [4].

Vi står uppenbarligen inför ett paradigmskifte också inom klinisk forskning: Tiden för den patientnära och hypotesdrivande, decentraliserade forskningen, genomförd och kontrollerad av erfarna kliniker och med patienten i fokus, tycks vara
förbi. Den ersätts, snarare än kompletteras, av en toppstyrd, kvasiklinisk registerforskarindustri där ingen i forskarlaget någonsin har träffat den aktuella patienten och där ingen kan borga för kvaliteten i datainsamlingen.
Jag erkänner att jag var naiv när jag trodde att den förra hade en framtid i dagens psykiatriska vård; det har den kanske inte.