Begränsa Försäkringskassans omprövning i arbetsskademål

I egenskap av juridiskt ombud respektive försäkringsmedicinsk konsult har vi uppmärksammat en förändrad inställning hos Försäkringskassan att bevilja rätt till fortsatt arbetsskadelivränta för personer som varit utsatta för våld mot nackregionen. Det rör sig ofta om färdolycksfall med så kallade pisksnärtsskador, men även andra skador i nacken under arbete.
När en arbetsskada har inträffat begär Försäkringskassan in medicinska journaler och andra handlingar av betydelse. Det medicinska underlaget granskas av särskilda försäkringsläkare, och ­deras rekommendation är av väsentlig betydelse för Försäkringskassans beslut. Beslut om rätt till arbetsskadelivränta medför att den skadade får en livränta som i princip kompenserar uppkommen inkomstförlust. Livränta beviljas inte förrän ett sjukligt tillstånd efter en skada är bestående. Definitionsmässigt borde livräntan därför bestå under hela det tänkta arbetslivet.
Försäkringskassans beslut omprövas i det fall då en person har erhållit en tidsbegränsad livränta. Om inget nytt har framkommit har tidigare utbetalning av livräntan fortsatt. Omprövningen är inte avsedd att beakta enbart nytillkomna omständigheter utan ger Försäkringskassan möjlighet till en i realiteten retroaktiv överprövning av tidigare beslut. I många fall på senare tid har gamla beslut rivits upp, och den skadade har förlorat sin livränta. För såväl den drabbade som den behandlande läkaren och ombudet kan utfallet av omtolkningen av fallet vara mycket svårt att förstå. Här är några exempel.

A skadades i en truckolycka på arbetet. Genom ett misstag i handhavandet av trucken rusade den bakåt och körde in i en vägg. A fick akuta besvär från nacken som medförde en nedsatt arbetsförmåga, först till hälften, efter ett år helt. Han genomgick försök till rehabilitering men lyckades inte återfå arbetsförmågan.
Fyra år efter olyckan beviljades han hel sjukersättning och livränta. Vid omprövning efter ytterligare två år förlängdes livräntan. Vid nästa omprövning tillkallades en ny försäkringsläkare, som hade en annan inställning till såväl nackskador i trafiken, pisksnärtsskador, som vanligheten av ont i nacken hos befolkningen i stort och som fann att samtliga tidigare inblandade läkare, såväl behandlande som Försäkringskassans egna läkare, hade fel. Det fanns inget samband mellan olyckan på jobbet och arbetsoförmågan. Livräntan drogs in.

B skadades i samband med snöplogning. Plogen fastnade mot underlaget, och det blev tvärstopp. B utvecklade besvär från nacken och blev helt sjukskriven ett halvår efter olyckan. Han genomgick utredningar som visade att arbetsförmågan hade gått förlorad. Försäkringskassan accepterade olyckan som en arbetsskada och beviljade livränta. Den utbetalades under sju år och efter två omprövningar. Vid den tredje omprövningen var en ny försäkringsläkare inkallad. Han påpekade bristfällig journalföring nio år tidigare och ansåg att hela utbetalningen av livränta var felaktig. Livräntan drogs in.

C fick under ett byggarbete ett siporexblock (lättbetongblock) i huvudet. Det hade fallit tre meter. C fick besvär från huvudet och nacken. Fyra månader efter olyckan kunde han inte arbeta längre. Efter utredning och inhämtande av behandlande läkares synpunkter beslutade Försäkringskassan att bevilja livränta två och ett halvt år efter olyckan. Vid omprövning tre år senare kallades en ny försäkringsläkare in. Han tyckte att det var en »insignifikant händelse« att få ett siporexblock i huvudet och att »avbruten skolutbildning, en springande karriärbana och separation var allvarliga riskfaktorer som inte bara illu­strerade befintligt skick utan en patogenetiskt sätt stark inadekvat orsakskedja«. Livräntan drogs in.

Försäkringskassan använder sig på senare tid av ett generellt hållet yttrande från Socialstyrelsens rättsliga råd, sammanställt av två professorer inom ortopedisk kirurgi, för att bedöma om det föreligger ett samband mellan en arbetsskada och kvarstående nackrelaterade besvär. Yttrandet innehåller argument som talar för respektive mot ett samband mellan olycksrelaterat våld och kvarstående besvär.
Försäkringskassans synsätt är numera att vad som orsakar ett smärttillstånd i stor utsträckning är okänt. Detta argument räcker då för att avslå rätt till fortsatt livränta trots att personen i fråga kan visa på kontinuerliga besvär efter en trafikolycka. De arbetsskadeärenden med förlängd livränta som Försäkringskassan godkänner måste till punkt och pricka följa Rättsliga rådets rekommendationer. Någon egentlig individuell prövning sker inte.
Att en behandlande läkare för tio år sedan inte lade ner tillräcklig omsorg vid formuleringen av en akutjournal kan således leda till att den försäkrade, efter ett flertal perioder med beviljad livränta, får besked om att det aldrig har funnits något samband enligt kassans omprövade ställningstagande.
Att få det ursprungliga sambandet ifrågasatt efter kanske tio år där kassan accepterat samband innebär ett personligt lidande för den försäkrade och är även ur juridisk synvinkel ett problem vad avser bevisning.

Lagstiftaren borde begränsa Försäkringskassans rätt till omprövningar så att dessa sker mera restriktivt. Om Försäkringskassan eller domstol fastställt ett samband borde det inte finnas skäl att regelmässigt ompröva denna bedömning av det initiala sambandet vid förnyad prövning av arbetsskadelivränta.
Försäkringskassan synes enligt vår erfarenhet numera anlita endast ett fåtal läkare som får bedöma pisksnärts­skador. Dessa läkare bedömer arbetsskador över hela landet och bedriver enligt vår mening en kampanj med budskapet att det inte föreligger vetenskapligt stöd för att man kan ådra sig kroniska besvär till följd av en pisksnärtsskada och att man därför inte kan godkänna dessa besvär som arbetsskada. Försäkringskassan tycks inte längre anlita läkare som har en från det nya budskapet avvikande mening.

Det föreligger nu ett flertal mål som prövats i länsrätt och kammarrätt efter det att Försäkringskassan ändrade uppfattning i synen på samband vad gäller kroniska besvär efter ett pisksnärtstrauma. Gemensamt i målen är att de skadade har haft stöd för sin uppfattning av ett stort antal behandlande/utredande läkare och av privata försäkringsbolags sakkunnigläkare.
Under senare tid föreligger även fall där kammarrätternas sakkunnigläkare ansett att Försäkringskassans försäkringsläkare har fel, utan att detta har hjälpt.
Förvaltningsdomstolarna tycks enligt vår mening dessvärre i stor utsträckning hänvisa till Försäkringskassans försäkringsläkare. Den förändrade synen på huruvida man kan få kroniska besvär till följd av ett pisksnärtsstrauma har således även ­nått domstolarna.

Sammanfattningsvis präglas nu Försäkringskassans hantering av de pisksnärts­ska­dade av en ensidighet, och rättssäkerheten riskeras för denna patientgrupp. Försäkringskassan har en stor uppgift att fylla som förtroendeskapande myndighet, vilkens beslut bör vara tydliga och välmotiverade och i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen och även med den allmänna me­dicinska uppfattningen.

Enligt vår mening är det viktigt att följande åtgärdas:
• En ny tillsynsmyndighet tillskapas för att säkerställa rättssäkerheten hos Försäkringskassan.
• Riktlinjer för urvals­pro­cessen genom vilken Försäkringskassan ska rekrytera medicinska rådgivare för att säkerställa en allsidig bedömning där olika specialiteter och uppfattningar får komma till tals.