Den gemensamma nämnaren i Jan Håkanssons, Lars Linnerstens och Jonas Perssons inlägg i debatten om JUPITER-studien är att alla förordar livsstilsförändring i primär prevention [1-3].
Livsstilen är i de flesta fall helt avgörande för den kar­diovaskulära risken och hjärt–kärlsjukdom har med rätta betecknats som en livsstilssjukdom. Den kraftiga nedgången i kardiovaskulär sjukdom de senaste decennierna bekräftar detta.

Statens folkhälsoinstitut har just nu ett regeringsuppdrag att utbilda landstingens hälso- och sjukvårdspersonal i en metod som kallas motiverande samtal . Motiverande samtal är en väl fungerande och väldokumenterad metod som hälso- och sjukvårdspersonal bör använda för att motivera patienterna till olika livsstilsförändringar. Dessa råd riktas särskilt till äldre. Jag anser att de bör riktas till hela befolkningen. I övrigt är detta initiativ förträffligt.

I den kliniska vardagen uppstår emellertid problemet att patienten inte gör som doktorn ­säger. Ett typexempel från min egen klin­iska verksamhet ­är den ­rökande medel­ålders ­personen med ­metabola syndromet. Det kan vara mycket svårt att få många riskpatienter att ta till sig de livsstilsförändringar vi rekommenderar.

Jag är övertygad om att ovanstående författare har stött på samma problem i sin kliniska vardag. Om inte patienten lyckas sluta röka, om ordinerad viktminskning endast haft marginell effekt efter upprepad rådgivning, och en kvarstående hög kardiovaskulär risk föreligger, vad gör Håkansson, Linnersten och Persson då?
Lämnas dessa högriskindivider då åt sitt öde utan vidare åtgärd? Det är i detta skede det kan bli aktuellt att överväga tillägg med läkemedelsbehandling. Vi har också mottrender i samhället: GI-flugan och rädsla för allehanda tillsatser i livsmedlen har lett till ökad konsumtion av mättade fetter i Sverige och tendensen till ökande övervikt i befolkningen är inte bruten.

JUPITER-studien är en »proof of concept-studie« och låter sig inte som 4S-studien lätt översättas till klinisk vardag. JUPITER har visat att individer med högt CRP svarar mycket bra med lägre kardiovaskulär sjuklighet och dödlighet under rosuvastatinbehandling.
Här gäller det för den kliniskt verksamme läkaren att plocka russinen ur kakan för att förmedla den kostnadseffektivaste förebyggande behandlingen baserat på dessa nya rön.
Generiska statiner har också en antiinflammatorisk effekt och sänker CRP, till exempel simvastatin [4].
En generisk statin kan här vara ett bra alternativ till den dyrare rosuvastatinbehandlingen. Rosuvastatin är alltjämt ett andrahandsalternativ som endast bör övervägas när målvärdet inte kan nås med generiska statiner.
JUPITER-studien är dock en evidensbaserande studie för rosuvastatin. Förvisso behövs mer dokumentation om CRP:s roll som riskfaktor men ett högt i övrigt oförklarat värde hos individer med annan riskfaktorexposition kan hjälpa den engagerade läkaren i beslutsprocessen om statin ska förskrivas eller inte.
*
 Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Anders G ­Olsson har fått forskningsanslag/konsultarvoden från AstraZeneca, GlaxoSmithKline, Karobio, MSD, Pfizer, Roche, Sanofi-Aventis och Takeda.