Lars Wallstedt och Ulf Lejonklou (LW och UL) anser att lagstiftaren bör begränsa Försäkringskassans rätt till »omprövningar« av livränta, så att omprövningarna sker restriktivt.
Vi utgår från att LW och UL syftar på den situation när en försäkrad beviljats tidsbegränsad livränta och denna löper ut, och inte på möjligheten för Försäkringskassan att under pågående ersättningsperioder ompröva rätten till livränta (jmf 4 kapitlet 12 § lagen [1976:380] om arbetsskadeförsäkring, LAF). Denna rätt till omprövning är redan i dag begränsad i lag, och någon ytterligare begränsning av möjligheten att ompröva rätten till livränta är enligt vår mening inte motiverad.
När en försäkrad beviljats tidsbegränsad livränta och denna löper ut har den försäkrade således möjlighet att på nytt ansöka om livränta. Denna nya prövning är inte någon omprövning av en tidigare beviljad livränta utan en helt ny prövning som inte skiljer sig från den prövning som görs då en försäkrad för första gången söker om livränta. Vid en sådan prövning är Försäkringskassan skyldig att göra en ordentlig utredning, den så kallade utredningsskyldigheten, av om de tidigare anmälda besvären är att betrakta som arbetsskada.
Om en skada tidigare felaktigt godkänts som arbetsskada utgör detta naturligtvis inget godtagbart skäl för Försäkringskassan att åsidosätta sin utredningsskyldighet och fatta ett nytt, felaktigt beslut. Som Rättsliga rådet påpekar i sitt yttrande om pisksnärtsfrågor är det olyckligt när personer på svaga eller felaktiga grunder beviljas livränta. Rättsliga rådets yttrande inhämtades av Länsrätten i Göteborg, för att få vägledning i bedömningen av WAD-ärenden.
Yttrandet innebär ett nytt kunskapsläge. Det hade varit en märklig ordning om Försäkringskassan inte tagit till sig rådets synpunkter. Härtill kommer att Regeringsrätten slagit fast att om det finns en av Försäkringskassan tidigare godkänd arbetsskada, och en försäkrad därefter ansöker om livränta med hänsyn till denna arbetsskada, är Försäkringskassan skyldig att göra en ny, förutsättningslös prövning (RÅ 1999 ref 47).
LW och UL kritiserar Socialstyrelsens rättsliga råds yttrande i pisksnärtsfrågor (de två professorerna i ortopedi har dessutom samrått med en professor i neurologi, tillika medlem av Pisksnärtskommissionens och Svenska Läkaresällskapets medicinska expertgrupp), och framför uppfattningen att Försäkringskassan slentrianmässigt avslår ansökningar med hänvisning till att orsaken till långvariga smärttillstånd i stort sett är okänd. Så är naturligtvis inte fallet.
Tillgänglig statistik över färdolycksfall – den grupp till vilken de nu aktuella fallen ofta hör – visar för 1:a kvartalet 2009 att i riket prövades frågan om livränta i totalt 460 anmälda färdolycksfall. 386 av dessa anmälningar prövades, och beslut om bifall fattades i 186 fall (48 procent). Beslut om avslag, övervägande skäl talar inte för samband, fattades i 117 fall (30 procent). Resterande fall avslogs på andra grunder, exempelvis inte nedsatt arbetsförmåga, ingen inkomstförlust på grund av skadan eller att varaktigheten inte styrkts.
LW och UL avslutar artikeln med två förslag. Det första innebär ett krav på inrättandet av en tillsynsmyndighet med uppgift att säkerställa rättsäkerheten inom Försäkringskassan. Uppenbarligen litar man inte på att de oberoende förvaltningsdomstolarna klarar denna uppgift, vidare missar man att en ny myndighet med tillsyn över bland annat Försäkringskassan inledde sin verksamhet 1 juli i år: Inspektionen för socialförsäkringen, ISF.
Det andra förslaget är att riktlinjer ska utarbetas för att säkerställa »en allsidig bedömning där olika specialiteter och uppfattningar får komma till tals«. LW och UL tycker sig även skönja en trend, att endast ett litet antal kritiska försäkringsmedicinska rådgivare (FMR) ges förtroende att yttra sig i WAD-ärenden. Detta är inte riktigt. Att antalet FMR som yttrar sig nu är mindre än tidigare beror på omorganisationen av Försäkringskassan. Därtill kommer att rekryteringen av FMR till Försäkringskassan i dag tar sikte på just en sådan bredd och mångfald som LW och UL efterlyser.
Det finns ett trettiotal FMR som arbetar inom arbetsskadeförsäkringen. I dagsläget finns drygt ett tiotal olika specialiteter, från allmänmedicin till neurokirurgi, representerade, vilket bedöms som tillräckligt för att uppfylla kravet på allsidig bedömning.
