I ett inlägg i Läkartidningen 36/2009 (sidan 2226) delar Björn Hammarskjöld frikostigt med sig av sina fördomar mot manlig omskärelse. Hans främsta tes är att orsaken till manlig omskärelse är en önskan att kontrollera sexualiteten. Men i det syftet är den knappast framgångsrik. Manlig omskärelse är inte på något sätt handikappande eller inskränkande för utlevelse av sexualitet, varken med en partner eller i ensamhet. Därom finns tillräckligt många som kan vittna.
(Här skulle jag förstås kunna göra en djupdykning i mannens inte okomplicerade förhållande till sin penis. Det är ju inte helt ovanligt att det uppstår disharmoni mellan mannen och hans penis. Penisen kan ju vara för liten, för sned, eller, om man är omskuren, sakna förhud. Det kan då leda till att penisen skylls för allsköns bekymmer och misslyckanden i livet, inte minst sexuella sådana. Bland världens hundratals miljoner omskurna män finns naturligtvis ett antal sådana personer. Deras »vittnesmål« kan ligga till grund för missuppfattningar som t ex »you can’t have so much fun«. Men som verksam i ett invandrartätt område, med en stor andel av männen omskurna, är det min uppfattning att penisdisharmoniskt syndrom inte är överrepresenterat i någondera gruppen. Vi lämnar det ämnet.)

Förbudsivrare mot manlig omskärelse, så även Hammarskjöld, brukar hävda att ingreppet strider mot FN:s barnkonvention. Men mig
veterligen tolkar varken FN, Amnesty International, Röda korset eller någon annan ansedd människorättsorganisation barnkonventionen på det viset.

När det gäller komplikationsrisken överdrivs den inte sällan. Hammarskjöld jämför den med komplikationsrisken vid blindtarmsoperation. Det sunda förnuftet säger oss att bortklippande av en skinnflik hos ett friskt barn inte har samma komplikationsfrekvens som ett buk- ingrepp som utförs på sjuka barn med hotande peritonit. Jag skulle tro att komplikationsrisken ungefär väger jämnt mot de små men väl belagda medicinska fördelar som ingreppet leder till.

Så gott som samtliga av de cirka 3 000 omskärelser som svenskfödda pojkar genomgår årligen (25–30 procent sker inom sjukvården och övriga ingen-vet-riktigt-var-någonstans) kommer att utföras oavsett förbud eller
dålig tillgång på adekvat omhändertagande. Det bästa för dessa 3 000 gossebarn är utan tvivel att omskärelsen utförs med god smärtlindring av en kunnig person med rena instrument. Ingreppet bör erbjudas av varje landsting.

Frågan om manlig omskärelse är dock långt större än summan av de legala och medicinska aspekter som av och till dryftats i Läkartidningen. Den stora frågan handlar om respekt och ödmjukhet inför andra människor och deras sätt att leva. Kan vi respektera andra folkgruppers önskan att avvika från normen och definiera sin identitet? Eller vet vi så mycket bättre än de att vi måste förbjuda deras seder?