Repliken från Anders Håkansson, Ann-Christin Haffling och Martin Stjernquist speglar en alltför utbredd missuppfattning, nämligen att geriatrisk kompetens innehas av var och en som arbetar mycket med äldre patienter.

Det är ett otvetydigt faktum att det framförallt är äldre som brukar hälso- och sjukvård, och likaså är det ett faktum att samtidig sjuklighet i flera organsystem ökar dramatiskt hos patientgruppen 80 år och äldre. Den geriatriska kompetensen innefattar kunskap om äldre patienters speciella förutsättningar beträffande utredning och behandling med en grundläggande gedigen kunskap om både det normala åldrandet och multisjuklighet. Därutöver är geriatrik är en av få specialiteter där kompetensen medför situationsorienterad vård med fokus på hela människan i stället för som vanligtvis organorienterad. Detta medför ett utpräglat tvärprofessionellt arbetssätt med fokus på varje individs optimala funktionsnivå fysiskt, psykiskt och socialt.

Ett visst mått av självrannsakan manar deras replik dock till. Kanske har vi inom geriatrisk verksamhet inte varit tydliga nog med att beskriva kompetensområdet geriatrik, vilket vi beklagar. Därför vill vi förmedla denna översiktliga sammanställning av vad kompetensområdet geriatrik innefattar:
• Kunskap om det normala åldrandet med de aspekter det innebär för medicinsk utredning och behandling
• Medicinsk utredning och behandling vid flera samtidiga, svåra och ofta kroniska sjukdomar (multisjuklighet)
• Rehabilitering med situations- och individbaserad utgångspunkt
• Ämnesområdet kognitiva sjukdomar
• Medicinsk kompetens för vård i livets slutskede.

Håkansson och medförfattare skriver vidare att »… kardiologer, lungläkare, neurologer, ortopeder och psykiatrer på ett självklart sätt tar upp relevanta geriatriska aspekter …«. Det finns studier som visar att geriatrikerbaserad vård mera effektivt tar hand om akuta geriatriska patienter än internmedicin gör [1, 2] och att geriatrikerbaserad vård mera effektivt och med färre komplikationer tar hand om vården av geriatriska patienter efter höftoperation än vanlig ortopedisk vård [3]. Detta visar tydligt att behovet av den geriatriska kompetensen är nödvändig för rätt målgrupp, nämligen den geriatriska patienten.

Vi anser inte heller att t ex allmänläkare eller distriktssköterskor ska undervisa i gynekologi eller pediatrik, även om man bedriver både barnhälsovård och mödrahälsovård framgångsrikt. Vi menar att detta i förlängningen skulle minska den ämnesspecifika kunskapen och urholka och försämra den specialistsjukvård vi har i dag, vilket även resultaten från studierna ovan visar.
Tabell I i artikeln i LT 37/2009 är baserad på data från ämnesanvariga i geriatrik vid respektive lärosäte. Utifrån resonemanget ovan anser vi inte att det nödvändigtvis är att jämföra äpplen med päron eftersom det vi vill peka på är just hur den ämnesspecifika utbildningen i geriatrik varierar mellan lärosätena.
Vi anser alltså att det är av största vikt att ämnesområdet geriatrik lärs ut av den som innehar geriatrisk specialistkompetens. Att vara den som lär ut ställer höga krav på genuin kunskap i ämnet. Vi ser därför fram emot en ökad uppmärksamhet i frågan, och vi deltar gärna i debatten!