Sedan snart tio år har vi på Karolinska universitetssjukhuset i Solna haft ett organiserat samarbete kring patienter med »vocal cord dysfunction«. Delaktiga i detta samarbetet är barnläkare, sjukgymnast, logoped och foniater. Om detta går att läsa i Läkartidningen 48/2006 (sidorna 3832-6).
Många synpunkter i artikeln av Leif Nordang och medarbetare i detta nummer (sidorna 2351-3) delar vi. En är att benämningen »vocal cord dysfuntion« inte är helt adekvat då det ibland rör sig om supraglottal genes till stridorn och att stämbanden fungerar normalt vid tal, vid andning i vila samt vid måttlig fysisk ansträngning. Vi anser dock att kirurgi vid detta tillstånd absolut inte är ett förstahandsval som behandling.
Ansträngningsutlösta andningsbesvär hos många ungdomar misstolkas som astma men är något annat. Fel diagnos leder till överanvändning av astmamediciner och till onödiga sjukvårdskontakter. De flesta ungdomar som vi ser är flickor i tonåren med typisk anamnes. De får inspiratoriska besvär vid konditionskrävande fysisk ansträngning, ofta i tävlingsmoment. Symtomen kommer snabbt och klingar fort av vid vila. Många av ungdomarna har en hög bröstkorgsandning både i vila och vid ansträngning. Astmamediciner hjälper inte.
Vår erfarenhet är att de allra flesta av dessa ungdomar är hjälpta av information angående tillståndet efter noggrann anamnes och fiberoptisk undersökning av larynx. Vid fiberskopin får förälder och barn se hur stämbanden ser ut och vad som händer vid tal och andning. I de flesta fallen träffar sedan ungdomarna en av våra logopeder, som med andningsteknikträning kan lära patienterna att bli medvetna om sitt andningsmönster och att kontrollera andningen i vila, vid tal och vid fysisk ansträngning. Vid uppföljning tre månader efter denna träning har det stora flertalet förbättrats.
Vår uppfattning är att information och andningsträning hos logoped eller sjukgymnast måste vara den första åtgärden innan utredning påbörjas som syftar till eventuell kirurgi. Författarna hävdar att sådan andningsträning inte kan rekommenderas då den inte kan utvärderas. Att man i stället rekommenderar kirurgi på växande ungdomar som har besvär endast vid maximal fysisk ansträngning efter att ha utvärderat fyra opererade fall, ställer vi oss högst tveksamma till.
