Man brukar ju inte debattera recensioner, men apotekaren Anders Cronlunds redovisning och bedömning (LT 26–27/2009, sidan 1762) av innehållet i läkemedelskommittéernas periodiska publikationer må ändå föranleda ett inlägg.
Först ett tack för att Läkartidningen uppmärksammar dessa informationsblad, som man kanske inte ens kan kalla tidskrifter. De når ju ändå alla förskrivande läkare och sjuksköterskor inom landstingsområdet. De flesta läkemedelskommittéer ser informationsbladen som en absolut nödvändig del av sitt uppdrag: att stödja förskrivarna med kloka råd för att gynna patientsäkerhet och en evidensbaserad och kostnadseffektiv sjukvård.
Trots att budgeten i allmänhet inte medger anställning av journalister, har läsarundersökningar visat att våra informationsblad har högt läsvärde och ofta kommenteras och diskuteras vid våra andra informationsaktiviteter. Genom samarbetet i läkemedelskommittéernas ordförandekollegium (LOK) kan vi också låna varandras bästa idéer och artiklar. Det hindrar inte att flera av Cronlunds förslag är väl värda att pröva, om man inte redan gör det.
Däremot förstår jag inte hans synpunkt att det skulle vara onödigt att skriva om det som andra redan uttryckt. Det är alldeles riktigt som Cronlund säger att vi gärna upprepar läkemedelsinformation från de olika myndigheterna, främst Läkemedelsverket, Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, Socialstyrelsen och Staten beredning för medicinsk utvärdering. Men, vi sätter också in myndigheternas centralstyrda beslut i ett lokalt vårdsammanhang, som våra förskrivare kan känna igen sig i. Det tycker jag borde ha framgått av Anders Cronlunds genomgång.
Erfarenheten visar att det inte räcker med att myndigheter och huvudmän fattar beslut centralt och informerar på nationell nivå. En klok läkemedelsanvändning avgörs som de flesta vet i mötet mellan patient och förskrivare. Läkemedelskommittéernas uppgift är att nå ut i den dagliga vården med kloka råd baserade bland annat på myndigheternas beslut och rekommendationer. I läkemedelskommittéernas verksamhet kan mångfald och kvalitetsutveckling gå hand i hand, något som även andra länder skulle kunna ha glädje av.
Och tro inte att den bästa lösningen är att slå ihop alla läkemedelskommittéer till en enda nationell kommitté med en enda rekommendationslista och ett enda informationsblad. Vad skulle det ge, om inte ytterligare en centralstyrd verksamhet!
