Sverige har en åldrad befolkning, och det är de äldre som främst brukar vår hälso- och sjukvård. Detta gäller på (nästan) alla mottagningar och (nästan) alla kliniker. Således krävs goda kunskaper och färdigheter i geriatrik hos läkarna inom (nästan) alla kliniska specialiteter. Där är vi helt eniga med Anne Ekdahl och hennes inlägg på LT Debatt med den ödesmättade och synbart övertygande rubriken »Geriatrikundervisningen klarar inte framtidens behov« (LT 37/2009, sidan 2260).
Däremot är vi synnerligen undrande över hennes Tabell I, där hon jämför geriatrik-undervisningens omfattning vid landets sex medicinska fakulteter, och där de exakta siffrorna ger sken av absoluta sanningar. För oss i Malmö/Lund förefaller situationen vara minst sagt prekär, där vi 2009 ligger isolerade i botten med endast 14 timmar geria-trik under den 5,5 år långa läkarutbildningen. Dessutom har undervisningen minskat med 5 timmar (26 procent!) sedan 2004. Detta att jämföra med Uppsalas nuvarande 120 timmar, en ökning med 79 timmar (255 procent!) under fem år. Kan det möjligen vara så att Anne Ekdahl jämför äpplen med päron och att Uppsalas extrema uppryckning beror på att man under tiden genomfört en stor curriculumreform, som radikalt förändrat förutsättningarna för att rätt räkna geriatriktimmar?
Vid vår medicinska fakultet har vi ett ämnesintegrerat curriculum upplagt på terminsbasis. Således har betydelsen av de enskilda ämnena tonats ner till förmån för helheten, samtidigt som den enskilda terminen blivit den minsta enheten för samordning och kunskapskontroll. Särskilda kurser i individuella ämnen/specialiteter förekommer inte. Detta gör det svårt, och ibland helt omöjligt, att räkna ut exakt hur många undervisningstimmar ett enskilt ämne har, särskilt ett sådant som geriatrik, där kunskaperna och färdigheterna inhämtas på flertalet enskilda terminer. Vi skulle bli förvånade, om man inte haft liknande svårigheter när man räknat timmar vid övriga fakulteter.
Under den avslutande terminen är den kliniska undervisningen i Malmö/Lund samordnad under beteckningen »Individ och samhälle«, och där finns inslag av främst allmänmedicin, men även av rättsmedicin, arbets- och miljömedicin, geriatrik samt ledarskap/organisation.
Vad vi kan förstå är den i Tabell I angivna siffran 14 timmar för 2009 lika med endast den undervisning i geriatrik som under denna termin ges av enbart geriatriker. Men därutöver tas geriatriska aspekter upp i flertalet av de falldiskussioner enligt casemetodik, där studerandegrupperna under sex halvdagar leds av allmänmedicinare. Och under den fyra veckor långa primärvårdspraktiken ingår, förutom möten på mottagningen med åtskilliga äldre med brett sjukdomspanorama, även obligatoriska hembesök i de äldres hem och på särskilda boenden.
Dessutom ingår i handledarnas checklista att kontrollera de studerandes förmåga att handlägga vanliga sjukdomstillstånd hos äldre. För allmänmedicinare är kunskaper och färdigheter i geriatrik ständigt aktuella, vilket är en grundförutsättning för att arbetet på vårdcentralerna ska fungera. Vi menar att även allmänmedicinare med framgång kan undervisa de studerande i geriatrik.
Under övriga kliniska terminer, som vi i vårt nya curriculum helt enkelt benämner »Klinisk medicin 1–4«, förekommer naturligtvis många geriatriska inslag, när andra specialister undervisar om olika folksjukdomar som främst drabbar äldre, exempelvis hjärtsvikt, kroniskt obstruktiv lungsjukdom, stroke, höftfrakturer och demens. Vi är övertygade om att kardiologer, lungläkare, neurologer, ortopeder och psykiatrer då på ett självklart sätt tar upp relevanta geriatriska aspekter, men att det samtidigt knappast är möjligt att avgöra hur många undervisningstimmar som ska tillgodoräknas den ena eller and-ra specialiteten.
Vi vet genom personliga kontakter, genom artiklar i Läkartidningen och genom Högskoleverkets utvärderingar, att läkarutbildningens uppläggning varierar stort mellan landets sex medicinska fakulteter och att curriculum dessutom under senare år förändrats radikalt vid nästan alla fakulteter.
För att om möjligt kunna avgöra viket upplägg som är det bästa, och som ger »de bästa läkarna«, är det naturligtvis viktigt med jämförande studier. Men dessa måste göras med god vetenskaplig metodik, så att det som jämförs verkligen är jämförbart. Först då kan vi lära av varandra och föra utveckligen framåt.
Sammanfattningsvis är vi som företrädare för läkarprogrammet vid Lunds universitet inte på långa vägar lika oroliga för framtiden som ordföranden i Svensk geriatrisk förening, och vi ser med tillförsikt fram emot att på ålderns höst bli behandlade av läkare utbildade vid vår fakultet. Under tiden strävar också vi efter att ytterligare förbättra undervisningen i geriatrik (liksom i alla andra ämnen), och vi är övertygade om att olika specialister på flertalet terminer måste fortsätta att ge sina bidrag till de studerandes sammanlagda kunskaper och färdigheter, också i ämnet geriatrik.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna
