Återigen debatteras ­införandet av betyg ­på landets läkarprogram, och många goda synpunkter har framförts [1, 2]. Jag delar åsikterna att studenternas potential måste tillvaratas och att våra läkarutbildningar självklart måste leda till patientsäker vård.
En gång en entusiastisk läkarstudent i början av mitt äventyr [3]. Nu kanske antytt mer erfaren efter kliniska terminer, besök på Harvard Medical School och Emory School of Medicine, arbete som läkarassistent och en tids forskning och undervisning. Vad har varit mest lärorikt, vad har bidragit mest till mina möjligheter att i framtiden göra goda läkargärningar?

En av de största talangerna man kan besitta är att finna det man företar sig roligt och framför allt meningsfullt. Inte för inte är den vetgirige studenten universitetets största tillgång. Samtidigt är det viktigt att kvalitetssäkra våra utbildningar.
Jag har själv genomgått det första av tre amerikanska legitimationsprov, USMLE step 1 (United States Medical Licensing Examination) och tror att vi i Sverige skulle ha nytta av liknande legitimationsexamina.
Dessa skulle erbjuda möjlighet att kontrollera att erforderliga kunskaper har inhämtats och att på ett standardiserat sätt gradera studenternas kunskaps- och färdighetsnivå.
Steg 1 skulle vara ett nationellt prekliniskt prov, som måste genomföras med godkänt resultat innan studierna på de kliniska terminerna tar vid.
Steg 2 skulle bestå av två delar som måste genomföras med godkänt resultat innan läkarexamen erhålls: Del 1 – kliniska kunskaper, testar de teoretiska kunskaper som inhämtas under de kliniska terminerna. Del 2 –kliniska färdigheter, testar genom 10–15 standardiserade patientmöten studentens förmåga att ta anamnes och genomföra relevant statusupptagning.
Steg 3 skulle i princip motsvara dagens AT-prov och måste genomföras med godkänt resultat innan läkarlegitimation erhålls.

Resultaten på dessa tre examinationer skulle i likhet med de amerikanska kunna ges i två former: godkänd/underkänd och en siffra, där gränsen för godkänd är satt till exempelvis 185. Att fullt ut förstå vad siffran 185 betyder är inte trivialt, då statistiska modeller används för att göra resultaten mellan ­olika prov jämförbara. På USMLE:s webbplats finns mer information .
Vidare har USMLE-examinationerna nyligen förändrats så att de även innehåller ett fåtal ljud- och videosekvenser (till exempel hjärtauskultationer och filmsekvenser som visar statusfynd). Därigenom har samtidigt antalet frågor minskats från 300 till 288. En kraftig konceptuell förenkling är dock att 185 grovt innebär att man klarade 185 av 288 frågor.

Så vad säger egentligen resultaten från USMLE, och vad används de till? Genomsnittsresultatet i USA är cirka 220, och de mer konkurrenskraftiga specialiteterna letar efter studenter med resultat över genomsnittet. En högre resultatsiffra indikerar en djupare förståelse av det totala medicinska ämnesområdet. Det är dock viktigt att komma ihåg att den enda skarpa gräns som finns är godkänd/underkänd och att det sedan görs en samlad och bredare bedömning av de sökande som grundar sig på resultaten på legitimationsexamina, rekommendationsbrev, personliga brev och intervjuer.
Värt att påpeka är att till exempel Harvard Medical School och Emory School of Medicine, de amerikanska lärosäten jag har erfarenhet från, inte har graderade betyg utan endast godkänd och underkänd. Jag delar delvis uppfattningen att arbetsinsatsen vid dessa lärosäten är större än vid våra svenska läkarutbildningar, åtminstone för medelstudenten. Men jag kan också konstatera att man som svensk medicinstudent, utan de rigorösa förberedelser som amerikanerna själva genomgår, kan få ett utomordentligt gott resultat på detta legitimationsprov.

Vad har då hittills varit mest lärorikt under tiden som läkarstudent? Det självklara svaret är människorna: patienterna, studenterna, mentorerna och kollegorna. De har gett mig möjligheten att vara både läkare, lärare, vän, beundrare och medmänniska på en och samma gång. För det bör kommas ihåg att patienten, människan, är långt mycket mer än en samling symtom, skadade organ och oroliga känslor. Människan är mänsklig, rädd och hoppfull i sitt sökande efter bot, hjälp och försäkran. Olika typer av examinationer kan endast utgöra en integrerad del av denna helhet.
Vi har också nytta av att då och då blicka tillbaka till de människor som utgör vår medicinhistoria, exempelvis: Lars Thorén, Uppsala, har erbjudit studenter möjligheten att diskutera medicin (läs: kirurgi) och dess historia, och visat att en enda person kan göra skillnad. Viking Olov Björk, Uppsala och Karolinska institutet, har utvecklat den moderna torax-kirurgin och via ekonomiska bidrag hjälpt studenter att komma ut i världen. Eugene Braunwald, Harvard, har visat vad det verkligen innebär att vara produktiv. Kenneth Walker, Emory, har statuerat ett tydligt exempel genom att visa att det aldrig är för sent att inte gå i pension, och ­Michael DeBakey, Texas, har höjt ribban för kollegor och studenter i nästan ett helt sekel, inte minst för mig.

Således föreslår jag en svensk motsvarighet till ­USMLE: SMiLE (Swedish Medical integrated Licensing Examination) och skickar en vördsam påminnelse till mina studentkollegor på landets läkarutbildningar om att vi ska komma ihåg kärnan i vårt ämne, dess tillfredsställelse och meningsfullhet, att vi ska inspireras av vår historia och våga sikta högt i vår strävan och uppgift att hjälpa våra medmänniskor.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.