Forskningsfusk får ofta stor uppmärksamhet i såväl vetenskapssamhället som nyhetsmedia. Ett av de mest kända vetenskapliga bedrägerierna beskrivs i boken »The patchwork mouse« [1]. En ung dermatolog, William T Summerlin, började sin vetenskapliga karriär i Minnesota med att transplantera hud mellan olika stammar av möss och lyckades komma till den berömde immunologen Robert A Goods laboratorium på Sloan–Ketteringinstitutet för cancerforskning i New York. Här transplanterade han »framgångsrikt« hud, som behandlats med en av honom utvecklad metod, från svarta möss till vita.
Immunologer blev förundrade och fascinerade, men när en djurskötares fingrar blev svarta av de svarta trans­plantaten på de vita mössen avslöjades bluffen: Summerlin hade färgat dem med en filtspetspenna. Skandalen var ett faktum, men i Medline finns i dag flera arbeten av Summerlin på detta tema – också med Good som medförfattare.
Medan Summerlins fusk var lätt att upptäcka är det ofta svårt att komma förfalskningar på spåren. Typiskt är att en undersökning startar sedan kolleger eller medarbetare gjort en anmälan.
Det mest omtalade fallet ­
är den kontroversiella undersökningen av data i en artikel publicerad i Cell 1986 [2]. ­Immunologen Thereza Imanishi-Kari, med bland andra nobelpristagaren David ­Baltimore som medförfattare, anklagades av Margot O’Toole (postdoc i Imanishi-Karis laboratorium) för att ha fabricerat data.
O’Toole hade misslyckats med försök att reproducera en del av Imanishi-Karis data [3]. Undersökningarna satte igång. Först kom akademiska expertpaneler på Tufts University och Massachusetts Institute of Technology fram till slutsatsen att det var fråga om slarv men inte fusk. Sedan grep National Institutes of Health (NIH) in, eftersom forskningsprojektet delvis var finansierat av dem.
En panel under NIH kom 1988 till samma slutsats som universitetspanelerna. Men ett utskott under representanthuset i kongressen inledde en egen undersökning med såväl förhör som analyser, utförda på Secret Services rättskemiska laboratorium, av originaldatarullarnas papper och bläck. Slutsatsen blev 1989 att en del av laboratoriedokumenten var feldaterade och möjligtvis förfalskningar.
Nu blev det fart på hälsovårdsministeriets »fuskjä­garenhet«, Office of Research Integrity (ORI). År 1994 kom enheten fram till slutsatsen att Imanishi-Kari begått vetenskaplig oredlighet på 19 punkter. Hon överklagade till hälsovårdsministeriet och en panel under ministeriet frikände henne 1996 (10 år efter artikelns publicering) på samtliga punkter. Hälsovårdsministern, Donna Shalala, instämde.

Här i Sverige pågår en undersökning om huruvida författarna till en artikel i Läkartidningen [4] begått vetenskaplig oredlighet [5]. Arbetet utgick 2008 från toraxkliniken på Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Nu anmälde två överläkare på samma klinik studien till etikrådet på Karolinska institutet då de menade att bland annat tre dödsfall utelämnats. Utredning pågår. Artikeln på LT:s webbplats är försedd med texten »Observera: Karolinska institutet utreder för närvarande (090611) misstankar om oredlighet beträffande denna studie«.

Gränserna för vad som är forskningsfusk är flytande. Vetenskapsrådet och Sveriges universitets- och högskoleförbund definierade år 2007 vetenskaplig oredlighet som »handlingar eller underlåtelser i samband med forskning, vilka leder till falska eller förvrängda forskningsresultat eller ger vilseledande uppgifter om en persons insats i forskningen. För ansvar krävs att den vetenskapliga oredligheten begåtts uppsåtligen eller av grov oaktsamhet« [6].
Dagsläget är (sedan Vetenskapsrådet lagt ned sin utredningsgrupp om forskningsfusk som upprättades år 2002) att rådet sedan november 2008 har regeringens uppdrag att hantera sådana frågor till dess att det nya ­organ som förslogs i forsknings- och innovationspropositionen hösten 2008 finns på plats. Att detta nya organ skulle kunna bli effektivt har emellertid ifrågasatts [6].Det aktuella svenska ärendet hanteras nu lokalt på Karolinska institutet med hjälp av en extern granskare.

Medan det är svårt att upptäcka förfalskade och friserade data i publicerade arbeten – härtill krävs en anmälan från någon »närstående« – är det med modern datateknik lätt att upptäcka plagiat och dubbelpubliceringar. Sådana har underlättats av att ett mycket stort antal publikationer är tillgängligt på Internet, kombinerat med ordbehandlingsprogrammens klipp-och-klistra-funktioner.
I dag finns det emellertid ett antal sökprogram, såväl kommersiella som gratisprogram, för att upptäcka sådana oegentligheter [7].
Ett av dessa program, sökmaskinen eTBLAST, utvecklades av en forskargrupp på University of Texas i Dallas med syftet att finna relevant litteratur för sin forskning genom att analysera abstrakt i Medline [8]. Forskarna upptäckte snabbt att sökmaskinen kunde användas för att jaga plagiat och dubbelpubliceringar. Den vidare utvecklingen av programmet eTBLAST och databasen Deja vu, i vilken träffarna lagras, stöddes av NIH och ORI.
Huvudkategorierna i databasen är »distinct«, »sanc­tioned«, »update« och »dup­licate«. Vilken av dessa kategorier ett artikelpar sorteras under beslutas efter granskning av båda arbetena i sin helhet. Innan dess, efter att ett suspekt artikelpar är funnet, hamnar det i kategorin »unverified«.
Deja vu innehöll för ett par månader sedan 74 790 artikelpar från Medline – mer än 90 procent låg i kategorin »unverified«. Knappt 66 000 av artikelparen har samma författare och drygt 9 000 har olika författare. Av de 5 833 artikelpar som analyserats har 2 124 par placerats i kategorin »duplicate«. 258 par har olika författare, varför man kan misstänka att det ­nyare arbetet är ett plagiat [8].
Men ­eTBLAST och Deja vu är inte felfria. Liknande arbeten som handlar om olika populationer i artikelparen eller samma slags undersökningar gjorda på män i det ena arbetet och på kvinnor i det andra ­arbetet hamnar helt oberät­tigat – liksom mitt exempel nedan – i Deja vu.
En av mina doktorander och jag arbetade med början på 1980-talet med en modell på råtta för läkning av ischemiska sår, vilket resulterade i 11 arbeten och för henne först i en PhD-grad och senare i en doktorsgrad.
Två av dessa arbeten [9, 10] hamnade som ett suspekt par i Deja vu-databasen under kategorin »unverified«, med 50 procents överensstämmelse mellan abstrakten.
Det ena arbetet [9] handlade om hur behandling med syrgas under övertryck påverkar sårläkning, medan det andra [10] undersökte hur ocklusiva och permeabla förband påverkade sårläkning.
Visst fanns det likheter. Båda arbetena använde sig av samma råttmodell och i vardera arbetet användes 60 råttor. Den tydligaste skillnaden var mellan behandlingarna i de två arbetena, syrgas under övertryck [9] respektive två olika typer av förband [10].
Det är begränsat hur olika man kan skriva abstrakt till en rad arbeten ur en serie där modellen är densamma, men där frågeställningarna är olika. Man kan därför undra varför inte fler av våra arbeten har hamnat i Deja vu, där vi är i gott sällskap med flera av mina kolleger.
Deja vu finns på adressen . Användandet är gratis, liksom nedladdandet av sökmaskinen eTBLAST.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.