I Läkartidningen 32–33/ 2009 (sidorna 1988-91) finns flera inlägg som sakligt och balanserat argumenterar mot de ståndpunkter som Torbjörn Tännsjö framfört (LT 28–29/2009, sidorna 1796-7) vad gäller vård av underburna barn. Både Gunnar Sjörs, Stellan Håkansson och Elisabeth Rynning framför kloka och viktiga synpunkter i denna komplicerade fråga.

Säkert finns det flera skäl till ifrågasättandet av vården av för tidigt födda barn. Dels är den en ganska ny företeelse; åtskilliga av dem som deltar i debatten har säkert hängt med dåligt i neonatalvårdens snabba utveckling. Det politiska motståndet mot ändrad gräns för när ett barn också ur folkbokföringsteknisk synvinkel ska benämnas just »barn« illustrerar detta. Förändringen utgör en anpassning till Världshälsoorganisationens rekommendationer på området och skedde mycket sent i Sverige, jämfört med omvärlden; ändringen trädde i kraft den 1 juli 2008 [1].
Dels spelar med all säkerhet också den svenska abortsynen en betydande roll för många debattörer och politiker. Just i fråga om de sena aborterna, de som sker efter vecka 18, finns det en obenägenhet att ompröva praxis. Professor Marc Bygdeman, i Socialstyrelsens rättsliga råd, har i flera sammanhang betonat att det inte finns skäl till förändring, trots att det bevisligen hänt mycket vad gäller för tidigt födda barn sedan nuvarande praxis etablerades för mer än 30 år sedan. Han ger senast uttryck för denna inställning i en aktuell tidningsartikel [2].

Denna ovilja att på något sätt modifiera den i Sverige rådande abortsynen kommer även till uttryck i det politiska motståndet mot det förslag som utredaren Anders Milton presenterat [3] rörande ett abortregister, något som Socialstyrelsen tidigare föreslagit.
Man får intrycket att allt som på något sätt kan leda till att nuvarande praxis kan ifrågasättas reflexmässigt avfärdas. Detta trots att hittills förd politik lett fram till att Sverige konstant befinner sig i Europatoppen när det gäller antal aborter och tonårsaborter. Åtgärder som syftar till att minska antalet oönskade graviditeter, och därmed antalet aborter, måste tydligen följa väl uppkörda spår, trots att de alldeles tydligt inte haft avsedd effekt.

Denna politiskt betingade handlingsförlamning drabbar både kvinnor och barn, både ofödda och, sannolikt, även de barn som föds för tidigt. Såvitt jag kan bedöma är det en kraftigt bidragande orsak till att utilitarister som Torbjörn Tännsjö kan peka ut en grupp, dessutom dåligt definierad, som skulle undantas från fullvärdig vård.