Vårt kvalitetssäkringsprojekt av hjärtinfarktvård i Örebro län (LT 35/2009, sidorna 2121-4), som huvudsakligen fokuserade på dia-gnoskvaliteten i det patientadministrativa systemet (PAS), har föranlett två debattinlägg. Vi har också fått många kommentarer framförda direkt till oss, där olika företrädare för kardiologin haft samma reservation som vi mot att använda PAS-data för rankning av län och sjukhus. Datakvaliteten måste först säkras.

Vi instämmer i kommentaren av Köster och medarbetare (»Hälsodataregistren nödvändiga för uppföljning av kvaliteten i sjukvården!«, LT 38/ 2009, sidan 2380) att det finns en rad skäl som motiverar landets olika hälsoregister. Vi delar även med dem uppfattningen att öppna jämförelser (ÖJ) så småningom kommer att förbättra datakvaliteten i dessa register.
I avvaktan på denna utveckling motiverar emellertid våra resultat, som vi ser det, att ett par förändringar av ÖJ görs. T ex torde exklusion av patienter vid icke-hjärtvårdande enheter medföra att ÖJ bättre avspeglar verkligheten.

Vi tror dock att den viktigaste kvalitetsutvecklingen av hjärtinfarktvård i landet sker med hjälp av register som Riks-HIA. Ett skäl för detta är att vårdkvaliteten hos multisjuka äldre aldrig kan speglas på ett rimligt sätt av Socialstyrelsens hälsoregister. Vi menar därför att inrapportering till Riks-HIA (och andra sjukdomsspeci- fika kvalitetsregister) bör stimuleras och utvecklas.

Björck och Torgerson gör i sitt inlägg härintill en del påståenden om och jämförelser mellan Örebro län och Västra Götalandsregionen som inte är helt korrekta. Vi har t ex inte försökt »avfärda att Örebro län har en högre hjärtinfarktdödlighet än riket«. För detta hade krävts en genomgång av andra län liknande vår egen. 2005, året som vår granskning avsåg, var vårt eget landstings deltagande i Riks-HIA ännu ofullständigt (ca 60 procent för inomlänspatienter med Björcks och Torgersons sätt att räkna). PAS och Riks-HIA går inte att jämföra eftersom de mantalsskrivna utanför Örebro län – en stor andel – registreras i PAS i Örebro, men i Riks-HIA på hemortssjukhuset. Av sådana skäl blir flera av Björcks och Torgersons resonemang som att jämföra äpplen och päron.

Det är riktigt som påpekas att Karlskoga vid 2008 års ÖJ hade högst 28-dygnsmortalitet i landet. Detta har föranlett en grundlig granskning av samtliga journaler gällande de sjukhusvårdade patienter som 2006–2007 avlidit inom 28 dagar med diagnos hjärtinfarkt. Det framkom då att en hög andel patienter erhållit diagnosen hjärtinfarkt efter att de avlidit i bilden av långt framskriden annan sjukdom. Resultatet har också påverkats av en mycket hög obduktionsfrekvens där infarktdiagnos lagts till som bidiagnos på mycket diskreta makroskopiska obduktionsfynd.

Björcks och Torgersons observation av geografiska skillnader i hjärtinfarktmortalitet i Västra Götalandsregionen är intressant och skulle kunna föra vår kunskap framåt om man, i stället för att spekulera över vår hjärtvård, analyserade om dessa skillnader beror på t ex socioekonomiska skillnader eller om de är uttryck för skillnader i själva vården.
Genom våra och andras systematiska uppföljningar av kvalitet av registrering, och genom öppen redovisning av dylika arbeten, hoppas vi på fortsatt kvalitetsutveckling av hjärtsjukvården.