Brynjólfur Jónssons inlägg berör främst Figur 3 i vår artikel. Figuren utgör en sammanställning av tidigare pub-licerade tvärsnittsdata från fem olika publikationer. En datapunkt utgörs av ännu opublicerade data. Samtliga källor anges i figurtexten.
Syftet med figuren är att ge en översikt över utvecklingen av smärta, symtom, funktion i dagliga livet, funktion under sport och fritid samt knärelaterad livskvalitet före och efter meniskektomi.
Tyvärr saknas prospektiva studier för denna patientgrupp, och för att illustrera utvecklingen över tid har vi därför sammanställt tvärsnittsdata från fem tidigare publicerade studier där samma utvärderingsinstrument (KOOS) använts vid olika tidpunkter för fyra olika meniskektomerade populationer.
Referensdata är populationsbaserade data för åldersgruppen 35–54 år. Denna åldersgrupp har valts då den bäst överensstämmer med medelåldern vid datainsamlingstillfällena för patienterna som var 40,5, 45,7, 46,0, 52,6 samt 59,4 år. Vi hänvisar till originalpublikationerna för ingående beskrivning av de olika meniskektomerade populationerna.
Sammanfattningsvis kan sägas att patienterna i de studerade populationerna hade traumatisk eller degenerativ meniskruptur men inte associerad korsbandsskada eller annan ligamentskada. Ingen av patienterna hade röntgenologiska artrosförändringar vid tiden för meniskektomi.
Patienterna som följts upp vid 2 respektive 4 år är utvalda så att de ska ha degenerativ meniskskada men inga eller minimala broskförändringar angivna i operationsberättelsen. Patienter med djupa fissurer och eller synligt ben har inte inkluderats.
I den population som har följts vid 14, 18 och 22 år ingår patienter som vid uppföljningarna hade eller inte hade röntgenologiska artrosförändringar.
Vår hypotes är att hos patienter som opereras för en meniskskada i medelåldern så utgör meniskskadan ofta ett första tecken på artros [1]. För populationerna i Figur 3 ligger medelåldern vid meniskektomi mellan 35 och 45 år, vilket är något yngre än medelåldern för meniskektomi i Sverige under perioden 1998–2006 (jämför med
Figur 2 i artikeln).
De tre randomiserade studier av artroskopisk kirurgi som vi hänvisar till i vår artikel, och som alla visar ingen fördel för kirurgi, har inkluderat patienter med en medelålder som motsvarar den för dem som 1998–2006 opererats i Sverige med åtgärdskod motsvarande partiell menisk- ektomi. Det är rimligt anta att en väsentlig andel av de i Sverige opererade patienterna motsvarar just den grupp som studerats i dessa välgjorda randomiserade studier. Nationell statistik saknas för att visa att svenska ortopeder tagit till sig denna kunskap. Detta bör leda till eftertanke.
MR-fynd av meniskpatologi har tyvärr mycket svagt eller inget samband med symtomatologi i denna åldersgrupp [1, 2].
Vår artikel fokuserar på me-delålders och äldre med misstänkta »menisksymtom« eller meniskpatologi vid artroskopi eller MR, inte på unga idrottare med skada i frisk led. Dessa senare patienter är i minoritet, som framgår av Figur 2. Vi instämmer helt i att det behövs ytterligare väl designade, prospektiva, randomiserade prövningar för att studera vilka patientgrupper med meniskbesvär som har nytta av kirurgi, träning eller annan icke-kirurgisk behandling.
