Rubriken är förstås en lätt travestering på ett favorituttryck, som rumpnissarna i Astrid Lindgrens »Ronja Rövardotter« använder.
Jag satt och dikterade, när jag plötsligt slogs av tanken: »Varför säger jag så här?« Det gällde redovisningen av en neurologisk undersökning. Jag rabblade en läxa som jag lärde för snart 40 år sedan. När jag redogjorde för vad jag funnit vid undersökningen av koordination så kom fraserna: »finger–näs, knä–häl, diadokokinesi …«
»Stopp!« tänkte jag. »Varför säger jag knä–häl? Det är ju en felaktig benämning av hur testet utförs. Man ber patienten sätta hälen på motsatta sidans knä och sedan byta sida. Man bör förstås säga ’häl–knä-test’.«

Den felsägning som jag använt i alla år fick mig intresserad av att studera detta uttryck litet närmare. Jag fann snart att det i många läroböcker i neurologi står fel. Det märkliga är även att man ofta beskriver ett korrekt tillvägagångssätt för undersökningen men sedan vänder på uttrycket. Det gäller även högt renommerade medicinska tidskrifter.
Ett undantag är den svenska läroboken »Neurologi« av Jan Fagius och Sten-Magnus Aquilonius (Liber, 2006). Det finns sannolikt fler läroböcker som använder korrekt benämning.
Det kan de facto noteras att jag – som en ödets ironi – i detta mitt inlägg inte kan följa Läkartidningens författar-anvisningar. Man ska följa »Medicinsk terminologi« från 2004 av Bengt I Lindskog, och där används benämningen »knä–hälförsöket«!
När det gäller svenska böcker i ämnet medicinsk terminologi utkom, enligt mina efterforskningar, den första år 1926, då Carl Sundberg (1859–1931, professor i patologi) utgav »Medicinsk ordbok«. I denna är testet inte omnämnt.
Wilhelm Wernstedt (1872–1962, professor i pediatrik) utkom med »Medicinsk terminologi«; första utgåva 1935. I den tredje utgåvan (1951) återfinns för första gången begreppet »knä–hälförsöket«. Där har vi ägget! Här beskrivs även hur testet ska utföras (att med slutna ögon snabbt sätta ena hälen på motsatta benets knä). Hur kom det att benämnas omvänt?
Man kan därefter finna att detta uttryck används i samtliga utgåvor av andra författare och finns kvar in i våra dagar. År 1962 publicerade Martin Wrete (1896–1969, professor i histologi) »Kortfattad medicinsk ordbok«. Samma uttryck återfinns där.
Nästa ordboksförfattare var Acke Renander (1895–1967, röntgenolog), som skrev »Medicinsk terminologi« med första utgåva 1965. Det var den som gällde under min utbildning. Han använde samma uttryck, varför jag egentligen inte förvånas över min felsägning.
Den i dag mest kända ordboken, »Medicinsk terminologi«, har som upphovsman Bengt I Lindskog (1929–, professor i medicinhistoria). Den första utgåvan kom 1974 och den senaste 2008. Samma uttryck förekommer i samtliga fem utgåvor, och beskrivningen av testets utförande är densamma.

Är det då korrekt i någon ordbok? Nej, således inte i någon svensk, men i engelskspråkiga »Dorland’s Illustrated medical dictionary«, denna utmärkta ordbok med anor från 1898, återfinns den korrekta benämningen, »heel–knee test«, redan i 9:e upplagan från 1919.
Jag har vid sökning på uttrycken »knä–häl-test« re-spektive »häl–knä-test« på
Internet funnit förekomst av båda, med övervikt för den sistnämnda, korrekta benämningen. Det finns dock flera nutida felaktiga benämningar, exempelvis från tentamina på svenska universitet.
Som kuriosum kan noteras att en neurolog vid University of Toronto på en webbplats för neurologisk undersökning ‹ http://www.utoronto.ca/neuronotes/NeuroExam › vid testet gör en freudiansk felsägning och säger »knee«, när hon pekar på hälen.
På förfrågan till ett flertal kollegor i olika generationer samt till läkarsekreterare har jag hittills inte funnit någon som använder uttrycket »häl–knä-test«.

Man kan säkert tycka att detta är oväsentlig språklig knappologi. Jag använder dock numera benämningen »häl–knä-testet« och känner därvid en viss tillfredsställelse. Det gängse omvända uttrycket skulle för övrigt kräva att den som undersöks är akrobat! Det vore intressant att få veta om någon känner till den felaktiga benämningens ursprung och orsaken till att den blivit så djupt rotad.
Vad brukar ni själva säga, kära kollegor?