Vi håller med Jonas Ranstam et al (LT 34/2009, sidorna 2070-1) om att statistikutbildningen inom den medicinska forskarutbildningen måste utvecklas och förbättras. Och då inte bara för att tidskrifter publicerar artiklar med bristande statistisk metod, ofta med felaktiga slutsatser, och som har dåliga eller inga statistiska artikelgranskare, utan därför att dagens teknik och utveckling inom ämnet kräver detta.
Att forskare inom medicin skriver fel, misstolkar resultat och drar fel slutsatser är inget nytt. Det finns till och med ett antal författare som diskuterar detta internationellt. Ingen av dem har dock inriktat sig på kurser eller utbildningar på forskarnivå, utan det som lyfts fram är det bristfälliga samarbetet med statistiker. Detta har påverkat många institutioner och universitet runt om i världen till att ha med en statistiker i forskargruppen.
Ranstams et al:s artikel kritiserar ensidigt ett flertal ting samtidigt, och faktagrunden är inte fullständig eftersom de interna insatserna inom dessa institutioner inte nämns (workshop, internat, seminarier om statistiska metoder). Frågan är om de institutioner som nämns i artikeln också ska fundera på att utbilda artikelgranskare som samarbetar med tidskrifterna?
Deras slutsatser är baserade på ett antal artiklar som är publicerade och där författarna troligen inte har haft tillgång till statistiker eller statistikkurser (dessa brister är kända, och diskussioner pågår, där ekonomin antas vara det största skälet och hindret, inte kunskap, och det andra kända problemet är statistisk didaktik).
Att just medicinska forskare kritiseras beror ofta inte på att utbildningssystemet har brister. Vi skulle vilja påstå att medicinsk vetenskap är ett ämne som mycket oftare än andra vetenskapliga ämnen använder (avancerade) statistiska metoder för att hävda något. Därför är det lätt att där hitta fler fel också i jämförelse med andra ämnen. De statistiska metoderna inom medicinsk forskning är mycket mer komplicerade än att bara ta hänsyn till de nuvarande statistiska urvals-teorierna som erbjuds på landets statistiska institutioner.
Att kritisera lärarnas pedagogiska brister (eller dominans) på dessa institutioner känns lite orättvist, eftersom dessa personer sliter ihjäl sig, utan något styrdokument, färdiga mallar eller välanpassad litteratur inom statistisk didaktik, för att skapa en statistisk pedagogik som passar studenter/doktorander. Statistiska institutioner är mer fokuserade på metodutveckling och struntar i sina egna missnöjda studenter. Vem är skyldig att utveckla och tillämpa den statistiska didaktiken och den statistiska pedagogiken som i sin tur ska bygga upp utbildningssystemet för våra medicinska forskare på ett mer korrekt sätt? Svaret är i varje fall inte de medicinska institutionerna.
De institutioner som nämns i artikeln är kända för sina insatser inom medicinsk pedagogik, med Karolinska institutet i toppen, och som hyllas för detta, enligt olika rapporter från Högskoleverket. Vi kan inte förvänta oss att de också ska ta ansvar för att lösa frågan om den statistiska pedagogiken och utbilda lärare i statistik, när internationaliseringen av utbildningssystemet på statistiska institutioner över hela landet påbörjats för några år sedan.
