Jag är glad att min artikel »Att ha eller uppleva – det är frågan« (LT 34/2009 sidorna 2062-3) gett upphov till ett brett spektrum av kommentarer. Kristian Svenberg belyser allmänläkares förhållande till dominerande teorier. Han är samtidigt mån om att i lämpliga lägen tillämpa teorierna kritiskt och omdömesgillt. Sune Fredenbergs text är också värdefull. Han poängterar vikten av att slå vakt om de teorier vi har utvecklat för att slippa utsätta oss för undertoner i patienternas presenterade symtomupplevelser: Det kan väl ändå inte vara så att vi har fel? Diagnosen den eller den är vetenskapligt underbyggd.
Sunes Fredenbergs dröm om censur höll på att gå i uppfyllelse. Redaktörer vet vad läsare trivs bäst med. Vi har alla svårt att ta till oss essensen i budskap där använda begrepp refererar till ett annat meningssammanhang än det vi känner oss hemma med. Text som inte kräver reflektion är behaglig. Samtidigt som Sune Fredenberg upplever mitt resonemang som »mångordigt och spekulativt« vill han ha mer anamnestiska data i fallet Bisharo. Slutsats: Ord är önskvärda om deras betydelser inte överskrider ramen för den rätta läran.

Franz Kafkas roman »Processen« kan bidra till att kasta ljus över vårt stora behov av att lyssna till undertoner i människors berättelser. Josef K fann en morgon att han var häktad och anklagad för ett eller annat brott. Boken handlar sedan om hur Josef K försöker undkomma sin skuld. Han tar och får stöd av en rad olika människor.
I den manifesta handlingen finns en existentiell underton. Många har läst boken och på olika sätt. Kafka har diagnostiserats som både galen, religiös, bög och komiker.

För mig handlar boken om en människas försök att undkomma självanklagelse och skuld och att hon de facto står ensam med ansvaret att se till så att hon kan fullfölja just sitt anslag och nå sitt mål.
Josef K har som alla en egen utvecklad föreställning om sig och sin framtid. Nu är han häktad, har hakat upp sig och är inte längre på väg. Sitt ansvar för att finna sig och lösa sin skuld till sig själv undslipper han genom att förvänta att andra ska hjälpa honom. Bara prästen i slutscenen förstår att Josef K faktiskt hindras av sina »hjälpare«. Ingen utom Josef K kan återfinna Josef K själv.

Om vi inte är uppmärksamma på att patienters manifesta berättelser kan ha en underton av subjektiv, mänsklig natur kan vi med vår »vetenskapligt« utvecklade hjälpsamhet förhindra dem att återfinna sin jämvikt. Om vi i varje möte enbart söker bekräftelse på att vår kunskapskarta stämmer överens med verkligheten kommer vi aldrig att förstå att symtomupplevelser av varierande slag kan vara patientens uttryck för att komma undan ansvar att själv finna sin förlorade känsla av mening.