Olle Hellström (LT 34/2009 sidorna 2062-3) pekar på väsentliga frågor som reses i mötet med patienten med oförklarlig smärta. Speciellt intrikat kan det bli om patienten är flykting eller kommer från en kultur annorlunda vår egen. Vi kan då luras i olika fallgropar. Vi kan alltför lätt »psykologisera« patientens problem och förklara det med stress, en svår bakgrund eller en ohållbar familjesituation. Organisk sjukdom kan då förbises. På detta finns flera exempel, vilket jag kunnat konstatera i ett forskningsprojekt, där jag intervjuat ett antal somalier boende i Sverige.
Men våra biomedicinska reflexer kan också överreagera – »patienten kommer från Afrika, här måste det vara något lurt« – och leda till utredningar som slår in öppna dörrar. En erfarenhet jag flera gånger gjort är hur smärtan, framför allt hos kvinnor med invandrar-/flyktingbakgrund, helt försvunnit då de besökt sitt gamla hemland för att sedan återkomma då de återvänt till Sverige.
En kvinna var knappast i stånd att ta hand om sina barn och sitt hem på grund av sin svåra generella smärta. Precis som Olle Hellströms patient hade hon ett antal
diagnoser och ett otal utredningar bakom sig. Hon berättade att »några timmar efter det att jag klivit av flygplanet i norra Somalia rann det onda av mig och jag kände mig född på nytt«. Solen, värmen, vinden från havet, den höga luften, dofterna och förmågan att åter kunna svettas var faktorer hon angav som förklaring.
I vårt arbete styrs vi av balansen mellan biomedicinen och humanmedicinen, där biomedicinen väger tyngst. Men om vi för ett ögonblick kan försöka lägga undan vår oro för cancer, tuberkulos eller det ena eller det andra syndromet, om vi kan sluta att medikalisera och säga till patienten: »Basta, nu räcker det med utredningar och nya recept på smärtstillande tabletter, låt oss prata om dig och din smärta, hur den påverkar dig och din familj, varför den har drabbat dig och vad vi kan göra.«
Det är svårt. Det tar tid. Det kräver tillit och kontinuitet. Men så en dag kanske en människa träder fram bakom smärtan, och samtalet lyfter till ett annat plan. En berättelse tar form och får struktur. Smärtan blir för personen ett sätt att kommunicera, ett medium genom vilket det kaotiska och svåra i livet kanaliseras, en protest och ett motstånd [1] mot förhållanden både i samhället och i det privata, en metod att få förståelse och uppmärksamhet då språket och den egna förmågan inte räcker till i mötet med sjukvårdsapparaten, upptagen som denna oftast är med instrumentella och tekniska förklaringar och tolkningar.

Ett genomgående tema i de intervjuer jag gjort med somalier i Sverige om deras möten med sjukvården är att »läkaren säger oftast att det är ingenting«. Vad detta »det är ingenting« står för kan man spekulera över. Det kan uttrycka bristande kontakt och förståelse, där patientens och läkarens fördomar om varandra spelar roll. Men kan detta »ingenting« också vara en metafor för ett medicinskt och mänskligt vakuum? En punkt som kännetecknas av nederlag: ingen förklaring, alla utredningar utan resultat. Men också som en utgångspunkt för nya möjligheter: Vem är denna människa? Hur ska jag förstå hennes smärta? En punkt varifrån ny förståelse kan nås, då biomedicinen fallerat? Ett tillfälle att praktisera »humanmedicin«?
Detta är en uppgift för sjukvården i allmänhet men kanske i synnerhet för allmänmedicinen, som är »committed to the person rather than to a particular body of knowledge« [2]. Att försöka möta det till synes oförståeliga är inte lätt, fostrade som vi är i vårt positivistiska kausalitetstänkande. Att möta »den djupa gåta som varje människa är, både för sig själv och för andra« [3], kräver »förståelsekonst«, vilket kanske är ett vackrare namn för »konsultationskunskap«. Men utövar vi den?

Läs replik:

Om anslag och underton