Dags för en ny öppenvårdspsykiatri

Det är inte så ofta man kan se att Svenska psykiatriska föreningen och andra företrädare för den etablerade specialistpsykiatrin ryter till mot missförhållanden som rör psykiatrin. Nu har man gjort det, och då riktar sig kritiken mot Socialstyrelsen.
Med stora rubriker i tidningarna sägs det att en enig psykiaterkår dömer ut Socialstyrelsens förslag att förorda samtalsterapi och KBT som förstahandsåtgärd vid måttligt svåra depressioner och ångesttillstånd. Inte vet jag om det är en enig psykitaterkår som tycker så.
Jag gör det i alla fall inte, och jag tycker det finns mycket mer angelägna saker att ryta till om, som till exempel hur det står till med den svenska öppenvårdspsykiatrin och hur de psykiatrer har det som arbetar där. När kommer Psykiatriska föreningen och den akademiska psykiatrin att agera för att åstadkomma förbättringar där?

Det kan inte var rimligt att, som det är på många håll i landet, en psykiatrisk mottagning med 30–40 medarbetare har 1–2 specialister i psykiatri och i övrigt täcker upp med ytterligare någon hyrläkare som allra bäst. Tror någon att vi ändrar på det genom att bli ännu mer övertygade om antidepressivas förträfflighet?
Jag vill påstå att det är kris för den svenska öppenvårdspsykiatrin, och det beror inte på att vi använder för lite mediciner.
Jag var med om att starta en psykiatrisk öppenvårdsmottagning år 1979. Då var vi 2 specialistläkare på sammanlagt 10 medarbetare. Samt­liga, inklusive vi läkare, hade god psykoterapeutisk kom­petens. Det fungerade utmärkt under många år. En motsvarande mottagning ute i landet har i dag kanske 30–40 medarbetare och i bästa fall 2–4 specialistläkartjänster, varav 2–3 ofta är vakanta.

Arbetsmiljön har successivt försämrats åtminstone för läkarna, och trycket har medfört att läkarrekrytering blivit vår största prioritet.
Vad är det egentligen som hänt? Datajournaler, ökade krav på dokumentation som man själv ska utföra, vårdprogram ska utformas och genomföras, ökande och tidsslukande åtgärder vid sjukskrivning, ekonomisk styrning, vårdvalsmodeller som kräver ett visst antal läkarbesök utan att förbättra kvaliteten, för stora öppenvårdsmottagningar som kräver för mycket tid till samordning, en radikal ­minskning av slutenvården, och slopandet av behand­lings­hem, sjukhem och rehabteam är några av förkla­ringarna till att öppenvårds­psykiatrin går på kryckor, och psykiatrerna går på knäna.
En annan förklaring är att primärvårdspsykiatrin alltid varit och är undermålig för den stora grupp de ska betjäna, nämligen personer med psykosomatisk problematik, ångestsyndrom, kriser, kroniska depressioner utan suicidrisk, lätta och medelsvåra depressioner och utmatt-ningssyndrom. Det är i antal huvuddelen av de pykiatriska patienterna som i dag aktivt motas bort från specialist-psykiatrin, men om man granskar patientstocken inom öppenvårdpsykiatrin är det också den gruppen som dominera där.

Jag skulle vilja se en fungerande primärvårds­psykiatri med psykiatrisk konsult och 3–4 psykologer och kuratorer på varje vårdcentral, varav åtminstone 2 med kvalifi­cerad KBT-utbildning (för att ta hand om bland annat den stora gruppen patienter med ångestsyndrom och utmattningssyndrom).
Jag skulle vilja ha en pri-märvård som har tillgång till ett multiprofessionellt psykosomatiskt team, smärtteam och stressmottagning.
För specialistpsykoterapin skulle jag vilja se mottagning­ar med högst 10–14 medarbe­tare där varje specialistläk­are servar högst 4–5 medarbetare (som förstås har god psykoterapeutisk kompetens inklusive tillräckligt med KBT-terapeuter).
Jag skulle vilja se psykiatrer som har bra psykoterapiutbildning, goda kunskaper i psykosomatik och mycket goda psykofarmakakunskaper, där en kontinuerlig vidareutbildning inte enbart styrs av läkemedelsindustrin.
Jag skulle vilja se återinförandet av kvalificerade behandlingshem, specialiserade psykosrehabteam och tillgång till konsultationer även för oss i landsorten, för att få hjälp med patienter man går bet på, till exempel refraktära depressioner.
Jag skulle vilja att vi får ökad administrativ hjälp och en bättre, mer integrerad och tillgänglig slutenvård, som man vågar anlita utan ekonomisk ruin. Då kan vi få en fungerande öppenvårds-psykiatri.

En sådan förändrin kräver att vi inom psykiatrin släpper på en del av våra revir och kommer ut ur vår grottor.
Psykiatrerna håller på att överge öppenvårdspsykiatrin. Ett stort antal patienter med ångestsyndrom och utmattningssyndrom inom primärvården riskerar att bli kron-iska eller deprimerade, kanske suicidala eller tvingas remitteras till specialistpsykiatrin därför att de inte får adekvat hjälp. Ett antal av psykiatrins kärngrupper, psykospatienter, får inte ­längre tillgång till speciali­serade team eller adekvat slutenvård.

Det är kris inom psykiatrin. Kanske är det dags att ryta till, eller vad säger Psykiatriska föreningen?
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.