Socialstyrelsens preliminära version av nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom [1] är ett steg i rätt riktning. Men utifrån erfarenheter från två projekt i Nynäshamn om samverkan kring äldre personer med minnesproblem vill vi lyfta fram tre brister. Riktlinjerna riskerar att bidra till en slentrianmässig indelning av demensutredningar i två steg; de styr inte tillräckligt utvecklingen mot ökad samverkan inom och mellan kommuner och landsting; de stödjer inte metodutvecklingen för att motverka hinder vid initiering och fullföljande av
demensutredningar.

Efter att Nestor FoU-center genomfört ett projekt för att kartlägga vård- och omsorgskontakter för personer som genomgått demensutredning, startades i Nynäshamn år 2007 projektet Minnesenheten i Nynäshamn (MIN). Syftet är för att utveckla rutiner för samverkan mellan geriatriken, primärvården och äldreomsorgen när det gäller äldre personer med demenssjukdom eller oro om begynnande demens.
MIN genomför demensutredningar, är rådgivande för allmänheten (äldre och deras närstående) och är en resurs för kompetensutveckling av personal inom äldreomsorgen. Enheten utgörs av ett tvärprofessionellt team med läkare, sjuksköterska, arbetsterapeut, logoped, kurator och biståndshandläggare. Sistnämnda har inte del i diagnosarbetet, men ingår i teamet som en länk mellan landstinget/demensutredningen och kommunen/den sociala utredningen.

I exempelvis Stockholms läns landstings regionala vårdprogram för demenssjukdomar [2] delas demensutredningen i två delar: en första inom primärvården och en andra som vanligtvis görs på en geriatrisk klinik. I de nationella riktlinjerna kvarstår utan motivering denna uppdelning i en basal utredning och en utvidgad utredning.
MIN har en annan organisatorisk lösning, nämligen att genomföra sammanhållna utredningar inom ramen för samma enhet. Intervjuer som Nestor FoU-center genomfört med personal vid MIN visar på en rad fördelar med en sammanhållen utredning. Personer med kognitiva funktionsnedsättningar skickas i mindre utsträckning runt i systemet, de besparas långa väntetider mellan basal och utvidgad utredning, personalkontinuiteten stärks och miljöbyten minimeras.

Den information som blir resultatet av demensutredningen måste behandlas som något som på ett avgörande sätt kan bidra till en bra kvalitet på fortsatt vård och omsorg. Det är därför synnerligen viktigt att olika yrkesgrupper inom kommun och landsting kan ta del av utredningsresultatet – under förutsättning att den äldre personen ger sitt medgivande – och om möjligt undvika att själva inhämta information som redan finns i demensutredningen.
Information som bör överföras mellan landsting och kommun är aktuell diagnos, som ofta är viktig för biståndsbedömning och efterföljande planering, och framför allt uppgifter om hur sjukdomen påverkar den enskilde.
De preliminära riktlinjerna betonar förvisso betydelsen av samarbete mellan kommuner och landsting, men ger i stort sett inget stöd för hur det bör gå till. Eftersom detta samarbete kännetecknas av väldokumenterade problem är det rimligt att anta att det är kring dessa frågor som riktlinjer verkligen behövs.

De preliminära riktlinjerna behandlar inte problematiken att det ofta är svårt för personer med minnesproblem att komma i kontakt med sjukvården, inte heller att det kan vara problematiskt för patienten att genomgå och stanna kvar i en utredning.
Tre sätt att hantera denna problematik är: 1) att erbjuda telefonrådgivning om minnesproblem, både för drabbade och anhöriga; 2) att vara en tillgänglig enhet som utan krav på tidsbokning kan tillhandahålla råd och hjälp på plats; 3) hembesök, som är det viktigaste. Hembesöket kan vara ett sätt att initiera en demensutredning och att motivera och informera om utredningen och dess nytta. Det är även ett tillfälle att påbörja insamlingen av viktig information. Vid ett kort besök hos läkare på vårdcentralen finns risk att viktig information missas eller, i värsta fall, att en demenssjukdom helt förbises [3].

En angränsande problematik, som också saknar tillbörligt utrymme i de preliminära riktlinjerna, är att det rent praktiskt kan vara svårt för den enskilde att genomgå en demensutredning. En utredning är inte enbart en rad olika test och prov, utan handlar också om att patienten ska ta sig till vårdcentralen eller sjukhuset, hitta rätt, komma på avtalad tid etc. Det kan då exempelvis krävas nära kontakt med anhöriga eller ledsagning. Ett multiprofessionellt team där kurator och biståndshandläggare ingår har sannolikt goda förutsättningar att säkerställa en bra logistik runt utredningen.

Runt om i landet pågår flera lovande projekt för att hantera de organisatoriska problem vi här har diskuterat, exempelvis Kalmarmodellen [4], Västmanlandsmodellen, demensteam, och det projekt vi redogjort för här ovan.

Vår huvudpoäng är att Socialstyrelsens riktlinjer på ett tydligare sätt måste stödja utvecklingsarbetet kring organisatoriska frågor. En person med minnesproblematik måste komma in i en utredning, stanna kvar där, få en diagnos och eventuellt medicinsk behandling, och därefter få en personcentrerad vård och omsorg byggd på resultatet från den utredning som personen genomgått.