Föräldrarnas svåra val – kan specialskolan göra mer?

De flesta barn med koklea­implantat är normala barn med gravt nedsatt hörsel eller total dövhet. Kokleaimplantatet ger dem möjlighet att förstå och lära sig talspråk. Ny forskning visar att den
generella kognitiva förmågan hos barn med kokleaimplantat inte skiljer sig från den hos normalhörande barn, men att de har svårigheter med specifikt språkliga kognitiva färdigheter [1]. De behöver mer stöd för språkutvecklingen än normalhörande barn, och de upplever hörselproblem i ljudmässigt svåra situationer.
Artikeln beskriver den ­stora variation i språkutvecklingen man kan se hos döva barn med kokleaimplantat. Det kan vara rent hörselmässiga orsaker, men flera av dessa barn har även andra svårigheter utöver hörselskadan. Här behövs ofta både ökat stöd för talspråket samt teckenspråk eller annat visuellt stöd för kommunikation.

Det finns i dag inget vetenskapligt underlag för teckenspråkets inverkan på talutvecklingen. Teckenspråket kan ge ett viktigt stöd att ­förstå den abstrakta symbolvärld som språket utgör. Egna erfarenheter visar att många barn kan utveckla ett bra talspråk och teckenspråk parallellt, medan andra barn har svårigheter i båda språken. Vår uppgift är att noga följa den tidiga utvecklingen och anpassa stödet individuellt.
Alla föräldrar erbjuds i dag att lära sig teckenspråk eller tecken som stöd (TSS), som är ett enklare visuellt stöd för talet. Detta är särskilt betydelsefullt för de döva barnen innan de har genomgått operation med kokleaimplantat. Det är dock inte rimligt att förvänta sig att alla föräldrar ska lära sig teckenspråk när de samtidigt behöver lägga mycket tid och energi på att stödja barnets talutveckling, särskilt inte om talutvecklingen går bra. Många föräldrar vill ändå lära sig teckenspråk för att kommunicera med barnet när det inte kan använda sitt hörselhjälpmedel. Barnen bör även själva ges möjlighet till teckenspråk som en möjlighet i utbildning och sociala relationer. Hörselvården ska erbjuda ett brett stöd och ­sedan stödja föräldrarna i ­deras val.
Teckenspråket kräver, som alla språk, en miljö där detta språk används av personer som behärskar språket helt. Denna miljö finns i specialskolan, som dock många föräldrar inte väljer för sitt barn eftersom den inte tillräckligt stöder barnets talutveckling. Danielsson och Hendar menar i sin artikel »Kokleaimplantat är bra – men inte alltid tillräckligt« (LT 46/2009, sidorna 3090-1) att specialskolans uppgift är att stödja tvåspråkighet avseende talad svenska och teckenspråk, men hur ser stödet ut i dag?
Många barn och ungdomar som har kokleaimplantat uppger att attityden mot implantat fortfarande är negativ och att tiden för talad undervisning är mycket begränsad.
Specialskolans breda stöd måste omfatta ett adekvat och dagligt stöd för talspråket för barnen med kok­leaimplantat. Författarna tar även upp den stora spridningen i skolresultat och att detta har ett samband med val av skolform och teckenspråk.
Man kan undra hur resultaten för gruppen döva barn har förändrats sedan de ­flesta nu med hjälp av kok­leaimplantatet utvecklar talspråk och många går integrerade i vanlig skola. Sannolikt i positiv riktning, men detta bör undersökas. De integrerade barnen har ofta sämre pedagogiskt stöd och saknar tillgång till teckenspråk. Specialskolans uppdrag skulle kunna omfatta även barn som valt annan skolform. Skolans uppgift, oavsett skolform, är ju att utveckla barnens förmågor på bästa sätt.