Från 1952 till 1982 skedde en enorm förbättring i Kinas hälsostatus. En viktig orsak var att sjukvården, som ägdes, finansierades och bedrevs av den offentliga sektorn, byggdes ut kraftigt. Spädbarnsdödligheten föll från 200 till 34 per 1 000 levande födda, och den förväntade livslängden nästan fördubblades, från 35 år 1952 till 68 år 1982.

Men sedan 1980-talet har nedskärningar i de offentliga utgifterna, kombinerade med storskaliga privatiseringar, lett till stor och ökande ojämlikhet. Tjänster som tidigare var gratis är nu belagda med avgifter i vinstdrivna sjukhus. Ett försäkringssystem har införts, men 80 procent av landsbygdens fattiga omfattas inte av detta. Sjukvårdsinrättningar och personal på landsbygden är helt otillräckliga för att svara mot behovet, vilket leder till kraftiga skillnader i hälsoläget. Till exempel är spädbarnsdödligheten nu tre gånger större på landsbygden än i städerna. Sjukdom är nu den ledande orsaken till fattigdom på landet [1].

År 2007 drog man i en rege-ringsrapport slutsatsen att framgångarna med Kinas sjukvårdssystem under planekonomitiden berodde på den dominerande rollen som den offentliga sektorn då spelade. Vidare konkluderade man att de marknadsbaserade reformerna sedan 1980-talet lett till att rättvisa, jämlikhet men även investeringsbenägenhet minskat i hälsosektorn till följd av att man låtit marknaden råda alltför ore-glerat [2].

I april i år tillkännagav den kinesiska regeringen reformer som ska råda bot på de svåra och växande problemen. Planen definierar basal sjukvård som en »public serv-ice« som ska vara tillgänglig för alla medborgare. Man kommer att investera motsvarande 124 miljarder dollar under en treårsperiod för att bygga ut den offentliga sjukvården [3]. Ett övergripande mål är att införa en basal sjukförsäkring för 90 procent av befolkningen [4]. Några detaljer i planen kan nämnas:
• Minst en klinik ska etableras i varje by före 2011. Sjukhus i städer ska byggas från 2009, och ytterligare 2 000 sjukhus ska byggas på länsnivå, så att varje län ska ha ett sjukhus som möter fastställda nationella normer senast 2011.
• 3 700 bykliniker och 11 000 vårdcentraler ska byggas i tätorter. Dessutom ska rege-ringen bygga 2 400 vårdcentraler i områden med särskilda behov.
• En kraftigt ökad insats för att utbilda personal för arbete på landsbygden och incitament för sjukvårdspersonal att arbeta på landsbygden.
• Ett basläkemedelsprogram ska startas med 307 olika mediciner för att hantera stigande läkemedelspriser och bristande tillgänglighet [5].

Fenomenet med Kinas satsning på den offentliga sjukvården är intressant, då den allmänna trenden varit satsningar på privat vård. I låginkomstländer har Världsbanken och vissa givarländer utövat kraftiga påtryckningar för att privatisera redan offentlig sjukvård och att avreglera sjukvården. Utvecklingen i Kina kan ses som ett stort experiment i denna riktning, ett experiment som inte fallit särskilt väl ut och vars konsekvenser man nu försöker reparera. Det vore värt att studera erfarenheterna av den kinesiska satsningen för att se vad andra länder kan lära av dem.