Kritiken som riktar sig mot föreningen och som handlar om att vi deltar för lite i de-
batten kring psykiatrin delar vi helt. Det är en fråga som vi haft med oss på agendan det senaste halvåret, vi har bland annat letat efter någon kollega som kan adjungeras till styrelsen i rollen som »pressekreterare« men ännu inte hittat lämplig och intresserad person. En sådan person efterlyses härmed – hör av er! Vi måste konstatera att vi i styrelsen inte mäktat med även detta arbete inom gruppen då vi på många andra sätt breddat föreningens aktivitet.
Vi svarar i dag på betydligt fler remisser än tidigare (ett sätt att påverka och föra föreningens talan), vi har tillskapat konceptet »mobila CME-kurser« för att säkerställa tillgången till kvalitetssäkrad vidareutbildning även utanför storstäderna, vi ordnar i mars varje år under tre dagar en svensk psykiatrikongress (i Göteborg i år med över 500 deltagare), vi var i år för första gången i Visby under Almedalsveckan och fanns på plats under Bok- och biblioteksmässan i Göteborg.
Vårt utbildningsutskott har deltagit i framtagandet av en ny och förbättrad målbeskrivning för ST och i arbetet med att specificera dessa mål i rekommendationerna, arbetat med kvalitetssäkring av sidotjänstgöringar och av steg 1 samt Spur-verksamhet.
Vi kommer i slutet av året att presentare kliniska rikliner för schizofreni (revidering) och metabola syndromet (nya) på riksstämman. Vi ger, tillsamans med Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri, (SFBUP), och Rättspsykiatriska föreningen ut tidningen Svensk Psykiatri som kommer ut med 4 nummer/år och med alltmer omfattande innehåll.
I år är vi dessutom, tillsammans med SFBUP, arrangörer av den nordiska psykiatrikongressen i Stockholm med över 750 deltagare från cirka 25 länder.
Många av dessa aktiviteter har genomförts med andra delföreningar. Vi träffar regelbundet Socialstyrelsen genom NU-enheten och Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH).
Med andra ord har SPF:s fokus under de senaste åren i mycket legat på möjligheten till utbildning för psykiaterkåren och påverkan via remissbesvarande och utåtriktade kontakter.
Jag förstår att debattören, liksom jag själv, har jobbat en del år och med visst vemod konstaterar att vissa saker var »bättre förr«. Även jag var med och startade en öppenvårdsmottagning, dock 1983. Även jag kan konstatera att mottagningarna på många håll i Sverige läggs ned, bemannas med hyrläkare eller har en tillresande »psykiaterkonsult« någon dag/vecka.
Detta är naturligtvis helt oacceptabelt! Jag tror dessutom att det bidrar till den svåra platssituationen inom heldygnsvården på många håll.
Öppen- och slutenvård är beroende av varandra. Teamarbetet bygger på en bra mix av de olika kompetenser som bör ingå och där läkaren har en självklart central roll ihop med kompetenta, välutbildade medarbetare. Bredden i kompetensen måste finnas, patienter är inte lika vare sig genetiskt eller socialt och behöver/vill utifrån detta ha olika typer av behandling.
Sällan räcker det med enbart farmakologisk eller psykoterapeutisk vård, de patienter som »klarar sig« enbart med detta sköts (eller borde skötas) ofta i dag inom primärvården och ska så göra. Teamen bör inte bli för stora, eftersom alltför mycket tid då går åt till att hålla alla informerade, utan bör i så fall delas upp i mindre »platsteam« med stor autonomi utifrån klara spelregler och förutsättningar.
Primärvårdens utveckling fyller mig just nu med stor oro när »fritt vårdval« drar fram över landet. Grundtanken är god, med ökad tillgänglighet och valfrihet ur ett patientperspektiv, men har tydligt fokus på den somatiskt »lätt« sjuke patientens behov framför allt i tätorter.
I Västra Götaland, som till 1 oktober inför »VG vårdval«, är resultatet för det område jag själv verkar och bor i att man lägger ned hälsoenheter där man bedrivit depressionsskola och ångestskola, krismottagning, sex- och samlevnadsmottagning med mera. En sorglig utveckling för framför allt befolkningen! Konsekvenserna för den specialiserade psykiatrin är lätt att räkna ut.
SPF delar helt författarens synpunkter på hur vi skulle vilja se utvecklingen inom psykiatrin, och där vill vi lägga till att en viktig del är att psykiatrisk forskning måste öka. Det är ett dystert faktum att psykiatrins del av forskningsmedlen inte alls speglar förekomsten av psykisk sjukdom och ohälsa i befolkningen.
SPF kommer även i framtiden att försöka spela en viktig roll i utvecklingen inom psykiatrin och välkomnar i detta alla medlemmar, andra delföreningar och intresseföreningar inom det psykiatriska och allmänmedicinska fältet. Tillsammans är vi starka och kan påverka!
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
