Robert Svartholm och Markus Beland har i artikeln »Demensriktlinjer under lupp« (LT 43/2009, sidorna 2740-1) kritiserat de föreslagna nationella riktlinjerna för demenssjukdom samt kvalitetsregistret Svenska demensregistret. De menar att äldre även utan en detaljerad demensdiagnos torde ha rätt till »social omsorg, personligt bemötande och värdig ålderdom« samt att demensdiagnoser »jagas« i onödan.

Vi har svårt att förstå varför äldre personer har mindre rätt att få sina sjukdomar dia-gnostiserade än yngre. Svartholm och Beland skriver: »Måhända är dessa svårt sjuka och utsatta patienter i behov av att redan i förväg ha fått tillgång till en personlig vård och kontinuerlig läkarkontakt med bred kompetens.« Behovet av adekvat
diagnostisering av de sjukdomar (ofta flera) man lider av minskar inte när man är »svårt sjuk och utsatt« – snarare tvärtom. Självklart har alla rätt till personligt bemötande, respekt och omsorg oavsett om man har en dia-gnos eller inte.
Det är lika viktigt att diagnostisera en demenssjukdom som andra sjukdomar. Personer med tecken på långt framskriden demenssjukdom behöver ingen omfattande demensutredning för dia-gnos, medan utredningen är mer omfattande vid tidiga symtom. Av artikeln ges intrycket att de flesta patienter med demensdiagnos bor i »särskilt boende«.
Det är viktigt att påpeka att en betydande andel av patienter med demenssjukdom befinner sig i tidiga till måttliga stadier av sjukdomen och bor i eget hem. Patienter och anhöriga oroas över symtombilden och söker sjukvården för att få veta vad som är fel. Även om vi i dag inte kan bota demenssjukdomarna gör dia-gnosen att de många olika symtom som patienten successivt drabbas av får en förklaring och bidrar till ett bättre omhändertagande.

Svensk forskning i allmänmedicin har visat att det viktigaste för patienten är att få veta vad man lider av [1]. Detta gäller även för demenssjukdomar där forskning visat att det är en lättnad för en person och dennes anhöriga att erhålla en demensdiagnos jämfört med att leva i ovisshet om vad den kognitiva svikten beror på [2]. Att få en sjukdom diagnostiserad gör också att terapi, vård och bemötande kan bli mer specifikt inriktade mot sjukdomen, vilket är oerhört viktigt. Vi menar således, tvärt-emot Svartholm och Beland, att demensdiagnosen i sig gör att patienten får hjälp av mer adekvat slag.

Svenska demensregistret, SveDem, är ett relativt nystartat kvalitetsregister för att följa diagnostik, vård och behandling av patienter med demensdiagnos, där utredningsinsatser, effekter av läkemedelsbehandling samt stödinsatser över tid kan utvärderas i en mer oselekterad population av patienter med demenssjukdom, något som Svartholm och Beland efterlyser. I SveDem finns i dag ca 6 000 patienter med en demensdiagnos.

Kvalitetsregistren har bidragit till förbättringar i behandlingen av en rad olika tillstånd där en diagnostisering av sjukdomen är en grundförutsättning för förbättringsarbetet. På motsvarande sätt kan SveDem komma att bli ett viktigt verktyg för att förbättra vården av demenssjuka patienter i landet.
För att förbättra vården av patienter med demenssjukdom krävs således en god dia-gnostik, vilket vi anser att de föreslagna nationella riktlinjerna för demenssjukdomar från Socialstyrelsen kommer att bidra till.