Hur stor del av vår arbetstid ägnas våra patienter och hur mycket ägnas patientdokumentation? På en allmänläkarkongress i Kroatien besökte vi en kollega som hade 50–70 dagliga patientkontakter (inklusive recept, blodtryck, blodprov, remisser) från kl 9–19. Journalen består av diagnos och åtgärd – otillräcklig journalföring, men en nödvändighet för henne.
Även holländska och brittiska kollegor suckade över denna arbetsbörda som för en svensk är omänsklig. Vi kla-rar av mer än ett problem per besök, då vi saknar incitament för täta, korta läkarbesök.
En maltesisk kollega träffar 30–40 patienter dagligen och kan notera att en patient sökt honom för yrsel och illamående vid exakt samma tid varje år, detta för att han faktiskt skriver besöksorsak i sin journal!
Ingen av kollegorna på konferensen dikterade – alla skrev allting själva.
I Norge får man betalt för patienttid »face-to-face«. Följaktligen skrivs de flesta anteckningar med patienten på plats. Det ger färska och lagom långa anteckningar.
Jag tror att svensk sjukvård i allmänhet och primärvård i synnerhet vinner på om vi skriver fler journaler själva. Diktering sparar kanske tid på kort sikt. På lång sikt stjäl det resurser, då journaler och remisser blir onödigt långa, röriga och pratiga [1]. Journaluppgifter och remisser fördröjs eller faller bort.
Argument mot att själv skriva journal finns förstås.
Svensk tradition och lagstiftning tillåter inte för korta journaler. Följande är hämtat ur patientdatalagen (3 kap, 6 §): »Om uppgifterna finns tillgängliga, ska en patientjournal alltid innehålla … väsentliga uppgifter om bakgrunden till vården, uppgift om ställd diagnos och anledning till mera betydande åtgärder, väsentliga uppgifter om vidtagna och planerade åtgärder, och uppgift om den information som lämnats till patienten och om de ställningstaganden som gjorts i fråga om val av behandlingsalternativ och om möjligheten till en förnyad medicinsk bedömning …« [2].
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd har fällt många kollegor för dålig journalföring under årens lopp [3-5]. Denna policy driver fram en dokumentationskultur som i längden missgynnar våra patienter, om vi prioriterar dokumentation framför patientarbete för att ha ryggen fri.
Många svenska läkare menar att de skriver för långsamt och anser att vi ska låta dem som kan skriva göra det. Jag betvivlar att svenska läkare är sämre på att skriva än norrmän, tyskar eller kroater.
Jag har i några månader skrivit allt själv. Mina arbetsdagar är inte längre än tidigare, och jag slipper dåligt samvete och rädsla för att bli anmäld för osignerade journaler [5]. Anteckningarna är omedelbart tillgängliga för andra vårdgivare, och jag har bättre kontroll över mitt arbete. (Jag skriver förstås mer än besöksorsak och diagnos).
Hur många läsare har erfarenhet av att själva skriva journaler? Hör av er!