Albin var en 80-årig ensamstående arbetare som slitit och bugat på bruket tills ryggen sa stopp och han fick förtidspension. Därefter kom kärlkrampen, och han blev kransopererad, medicinerad och tillsagd att banta och motionera. Rygg- och benvärken berodde nog på spinal stenos, artros, gikt eller den misstänkta diabetesneuropatin. Dessutom besvärades han av tung andning och hosta. Han hade fått diagnosen kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL) efter en lunginflammation några år tidigare.
Med sin stora mage hade han förstås metabola syndromet sedan länge, med manifest diabetes åtminstone de senaste fem åren. Täta besök hos diabetessköterskan hade väl inte precis förbättrat läget, även om rapporteringen till Nationella diabetesregistret (NDR) var pedantiskt skött. Tobaks- och alkoholbruk var nogsamt negerat i journalen. De sista två åren hade vårdcentralen fått en KOL-sköterska, som också kallat och kollat Albin upprepade gånger.

Nu sökte han mig, efter att ha blivit trött på förmaningar och tillrättavisanden från dia­betessköterskan och gamla doktor Ekstam, som hållit ställningarna på vårdcentralen under alla år av läkarbrist. »Han Ekstam lyssnar aldrig och har aldrig tid. Han lovade mig en remiss till urologen i fjol, men än har jag inget hört.«
Dystymin hos Albin var tydlig. Nu hade han hört från sina grannar – eller var det på PRO-mötet? – att det fanns en annan bra doktor på orten [1]. Albin hade svårt med kisseriet och stod inte ut.

Efter alla konstens regler gjorde jag en kroppsundersökning och lät Albin kryssa i IPPS skattningsskala och utföra tidsmiktion. Nog gick det trögt med kisseriet rent objektivt; 18 symtompoäng och fullständigt outhärdlig livskvalitet.
På en läkemedelslunch hade jag fått information om det nya antikolinerga medlet som skulle hjälpa patienter med överaktiv blåsa. Vi kom överens om att pröva medlet i avvaktan på urologen, som jag skrev remiss till.
Vid återbesöket fullkomligt strålade Albin! Han var ytterligt tacksam, en fantastisk medicin och en duktig doktor! Livskvalitetsformuläret gav full poäng! IPPS och tidsmiktionen visade dock exakt samma utfall som för tre månader sedan. »Hur har det gått att ta medicinen?« Ja, morgondosen hade han inte tagit, det var ju så många ­andra tabletter, och kvälls­dosen tog han »när han kom ihåg«. Vi kunde avboka urologremissen. Albin var nöjd och ville inte längre åka »till stan«.

Vårdcentralen var vida berömd för sitt strukturerade arbetssätt, doktor Ekstam var nationellt drivande och alla mätvärden var i topp, men bland patienterna/­befolkningen var åsikterna delade. »Cykelverkstan med en ny läkare varje gång, och svårt att få tid«, var en vanlig recension på orten [1].
Albin, med sina många sjukdomar, plågades av besvär som inte ryms i nationella vårdprogram eller register, så vem bryr sig (förutom han själv)? Vid hans ålder kvali­ficerar han sig för begreppet multisjuk och är drabbad av polyfarmaci under vederbörlig assistans av både diabetes- och KOL-sköterska. Är detta god vårdkvalitet? Jag »försämrade« statistiken med ytterligare ett medel, ett antikolinergikum som är bannlyst av Socialstyrelsen, men alltså älskat av patienten. Vem äger denna kvalitets­bedömning, registret eller ­Albin själv?

Det var ju uppenbart att den objektiva mätvärderingen [2]– tidsmiktion – stod i skarp kontrast till livskvalitetsregistreringen, som i sin tur inte stämde med följsamheten avseende det antiko­linerga preparatet.
Måhända gällde samma följsamhet och felmarginal både tobaks- och alkoholregistreringen, som därigenom helt saknar intresse för annat än P4P(pay for performance)-entusiasterna [3]?
Albins låga följsamhet till livsstilsråden gick vårdper­sonalen på nerverna [4], och kanske hade Albin löst polyfarmaciproblematiken på samma sätt? Vad är då NDR:s, Riskssvikts eller KOL-registrets registreringar värda, frånsett att deras surrogatvariabler (HbA1c, FEV% med flera) är ifrågasatta? Tar Albin acetylsalicylsyra, ACE-hämmare och kortison, eller »står« han bara på dessa? Självklart måste detta följas upp, men sker det bäst via ett register [5] eller genom kontinuitet och återbesök?

Statistiskt sett blir resultatet bra om alla neurotiker överbehandlas och alla dissimulanter underbehandlas. »Med en fot i helvetet och en i himlen har man det ganska bra« är ett gammalt talesätt som får ny aktualitet. Kokboksmedicinen (vårdprogram och register) har fått ett nytt ansikte genom jämförelsen mellan mästerkockens och amatörens förhållningssätt till kokböcker [6].
Sträcker sig inte våra am­bitioner längre när det gäller kunskapsbaserad medicin och patientsäkerhet? Det basala krav patienterna borde kunna ställa på vården är »en duktig doktor man känner och får träffa igen«. Alla människor vill och behöver få en egen, personlig bedömning [7].

Tillgänglighet – kontinuitet – och kunnighet är (allmän-)medicinens basala kvalitetsparametrar. Dessa går att mäta och registrera, och ­skiljer sig från de surrogat­variabler som vi numera alltmer tvingas hålla till godo med och som felaktigt kallas »kvalitetsindikatorer«.
Inte heller dessa tre är enkla och självklara att mäta, men de handlar om tydliga signaler, förståeliga för vem som helst. En redovisning ­behöver inte förklaras så omständligt som Kjell Asplund kräver av öppna jämförelser: » …. måste redovisningarna och jämför­elserna förses med maningar om försiktighet så att skillnader inte övertolkas« [5].

Frågan är om inte sjukvården håller på att haverera och fastna i en mätbarhetens återvändsgränd eller en ­mätbarhetens tyranni [2, 6], och därmed lämna männi-skan till charlataner och spikmattor? Är detta en utveckling som friska politiker vill ha och sjuka människor tvingas hålla till godo med? Descartes delade på sin tid upp människan i kropp och själ – kroppen som maskin. Har vi inte kommit längre ­sedan 1600-talet?
Vi står nu vid ett vägskäl. Medicinarutbildningen tycks alltmer ske via statistiska institutioner och vid tekniska högskolor, men vem tar hand om människan bakom symtomet – det kliniska problemet – när sifferexercisen tar över [8]? Australiens veterinärer har slutat behandla kor och får som individer och arbetar ­alltid på gruppnivå – epidemiologiskt. Sjukvården får inte anamma detta arbetssätt utan måste tänka nytt [9]. Sjukvård och hälsovård är så nära förbundna med människan att det oftast är mycket svårt att kvantifiera kvaliteten. Kan livet mätas?
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.