I ett debattinlägg påtalar ­göteborgarna Björn Fagerberg och Ulf Angerås att det saknas ett nationellt handlingsprogram för fetmakirurgi [1]. Det leder till osäkerhet och orättvisor. Operationsresurserna är extremt ojämnt fördelade över landet. De landsting som inte opererar har paradoxalt nog ingen väntelista – varför stå i kö till en vårdform som inte erbjuds?
Tillståndet i nationen är dock betydligt värre än så. Det stora flertalet individer med fetma (antalet svenskar med BMI >35 kg/m2 har skattats till 120 000–175 000) kommer aldrig i närheten av ett operationsbord. Men de får heller ingen annan hjälp.

Vi gjorde under våren 2009 en informell genomgång av vad som erbjuds feta svenskar, bortsett från kirurgi [ 2; debatt på webben]. Vi påtalade bland annat följande:
1. I motsats till flera andra EU-länder saknar Sverige en nationell policy för hantering av fetmaepidemin.
2. Landstingens planer är höggradigt skiftande över landet. Många erbjuder ingenting, andra har vissa satsningar främst på barn och ungdom. Udda är att Dalarna, som av Fagerberg och Angerås påtalas ha lägst operationsaktivitet, hör till de landsting där vi funnit en uttalad ambition att bygga upp icke-kirurgisk vårdhjälp till feta. Stockholms läns landsting tog under våren 2009 fram en förnyad handlingsplan. Den ligger fortfarande på is. Många av våra regionala sagesmän beskriver sina landstings insatser som »mycket snack men lite verkstad«.
3. Primärvården, som rimligen borde ha ansvaret för omhändertagandet, speciellt som fetma är så nära kopplat till de vanligaste komplikationerna (hjärta–kärl, diabetes, ledbesvär, sömnapné etc), mäktar i praktiken föga. Anledningen är rimligen en blandning av okunskap,
orkeslöshet och otydlig resursallokering.

Härtill kommer uppgifterna att »fetmaepidemin nu har avtagit«. Det kan göras till ett argument för att hävda att faran är över. Fetmaincidens­ens utveckling är fortfarande omstridd, men även om färre drabbas årligen betyder det ju bara att nyrekryteringen avtar, inte att antalet feta minskat. Vi har aldrig haft så många feta svenskar som i dag. De blir fler från år till år.

Ett nationellt program för fetmakirurgi vore naturligtvis utmärkt. Och ännu bättre vore det om ett sådant kunde inlemmas i ett mera övergripande strategiskt tänkande. Just nu stoppar landstingen som strutsen huvudet i sanden.