Försiktighetsprincipen ­och ett institut på villovägar

Alla larmrapporter om hälsorisker till trots har den svenska befolkningen en medellivslängd som överträffar de flesta andra länders. Statens folkhälsoinstitut bidrar förvisso på ett föredömligt sätt till främjandet av en gynnsam utveckling av svenska folkets hälsa. Institutet har en central roll inom flera viktiga områden. Verksamheten är mångfacetterad och omfattar även uppgiften att utgöra »ett nationellt kunskapscentrum för effektiva metoder och strategier«.
Den negativa sidan av Folkhälsoinstitutets verksamhet är en puritansk renlevnadsfundamentalism som med åren blivit allt mer framträdande. Dåvarande general­direktören Gunnar Ågren försökte i det längsta förringa de väl belagda positiva effekterna på hjärt–kärlsjukdomar ­av ett måttligt alkoholintag. Attityderna är desamma när det gäller det svenska snuset.
Till vägledning för snusarna i Sverige skrivs i »Tobaksfakta« [1], utarbetad bland annat av Folkhälsoinstitutet: »Många uppfattar snuset som det minst onda av två onda ting, men det råder stora oklarheter om hur regelbunden snusanvändning påverkar hälsa …« följt av deklarationen: »Försiktighetsprincipen bör gälla«, en princip vars innebörd man uppenbarligen inte förstått.
Svenska myndigheter har inte kunnat ge någon vägledning om uttolkning och tillämpning, en allvarlig brist vad avser rättssäkerheten. Därmed åberopas ofta försiktighetsprincipen, framför allt inom miljöpolitiken, utan adekvat vetenskaplig grund. En viktig fråga är därför vad principen egentligen innebär.

EU-kommissionen har utfärdat rekommendationer för användning av försiktighetsprincipen. Dessa presenterades år 2000 av Erkki Liikanen, David Byrne och Margot Wallström, kommissionärer för företagspolitik och informationssamhället, hälsa och konsumentskydd respektive miljöpolitik [2]. Sveriges EU-medlemskap till trots har svenska myndigheter mer ­eller mindre ignorerat denna vägledning.
EU-kommissionen betonar att försiktighetsprincipen enbart är ett instrument avsett att användas vid riskhantering, inte att förväxlas med den försiktighet som forskare tillämpar vid bedömningen av sina resultat. Den kan så­ledes inte – som Folkhälsoinstitutet med flera gör – tillämpas på uttolkningen av epidemiologiska eller toxikologiska data.
Enligt EU-kommissionen bör ett agerande på grundval av försiktighetsprincipen komma ifråga endast när det finns »välgrundade farhågor« att hälsa eller miljö kommer till skada. Det får således inte röra sig om dåligt underbyggda eller hypotetiska risker.
Ingripanden mot slitagepartiklar från dubbdäck, användning av mobiltelefoner och elektromagnetiska fält från kraftledningar eller i ­Volvobilar är således knappast aktuella, speciellt med tanke på att vidtagna åtgärder enligt EU dessutom ska vara »proportionella i förhållande till skyddsnivån«, »vara grundade på undersökning av potentiella fördelar och kostnader« samt »vara föremål för granskning mot bakgrund av nya vetenskapliga uppgifter«.

Folkhälsoinstitutet vill motverka all användning av snus, inte bara i Sverige utan även inom hela Europa [3], varvid man samtidigt felaktigt påstår [4-9] att snus inte fungerar som medel vid rökav­vänjning. Andelen rökare är mycket hög bland befolkningen i Central- och Östeuropa, där de flesta med en månadslön på 1 000–3 000 kronor inte har råd med de dyra ­»nikotinersättningsmedlen« från multinationella läkemedelskoncerner, preparat vilka Folkhälsoinstitutet förordar. Det cyniska budskapet till de arma nikotinisterna i de fattiga länderna i Central- och Östeuropa är, något drastiskt uttryckt, att sluta röka (utan hjälpmedel) ­eller dö. Försiktighetsprincipen är ett tveeggat svärd och måste givetvis tillämpas även på möjliga konsekvenser av vidtagna åtgärder.
Kanske döljer sig andra ­bevekelsegrunder bakom de mest rabiata snusmotståndarnas agerande? Hur läkemedelsindustrin ser på »snus« framgår med all tydlighet av ett citat från en rapport från European Network for Smoking Prevention, framtagen med stöd av Folkhälsoinstitutet [10].
»De farmacevtiska företagen kommer med all sannolikhet inte välkomna främjandet av snus, vare sig som hjälp vid rökstopp eller för riskreduktion. Det [snuset] kommer att hota deras ställning som de enda distribu­törerna med avseende på en farmakologisk metod att uppnå rökstopp, och därvid bli en ovälkommen konkurrent …«
Medan varje skribent i tobaksfrågor avkrävs uppgifter om eventuella kontakter med tobaksindustrin gäller tyvärr inte samma etiska principer för relationerna med tillverkarna av nikotinersättningsmedel, vilka varje år inhöstar mångmiljardbelopp från sin nikotinförsäljning.
Själv upplever jag inga problem med att vara rådgivare till Swedish Match, i huvudsak vid kliniska undersökningar rörande rökavvänjning på Balkan. Det är kanske på tiden att snusmotståndarna i läkarkåren öppet redovisar sina förbindelser med tillverkarna av nikotinläkemedel. För en del är dessa förvisso omfattande, något som alla beslutsfattare i tobaksfrågor bör beakta. Varför inte med ledning av försiktighetsprincipen?
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Robert Nilsson är international coordinating investigator i en klinisk studie avseende rökavvänjning i Serbien. Studien är sponsrad av Swedish Match.