Såsom nybliven läkare och doktorand läste jag med intresse Olle Stendahls medicinska kommentar i LT 46/ 2009 (sidan 3066) om klinisk forskning. Stendahl framhåller vikten av att mer aktivt skapa ett tidigt engagemang bland unga läkare kring forskning. Han tar även upp problemet med att forskningen kan ses som »ett hinder i karriären«.

Jag håller till fullo med om detta men vill även reflektera över när forskningen snarare ses som ett krav i karriären. Som läkarkandidat fick jag av kliniker inte sällan höra att disputation huvudsakligen var bra för att kunna bli överläkare. Att forskarutbildningen skulle ge ett »körkort« för forskning var det, till synes, inte tal om.
Detta tankesätt är mänskligt i en pressad och konkurrensutsatt klinisk vardag. Men hur många långvariga forskare leder det till? Risken är att man hoppar på ett projekt på kliniken enbart för att plocka den åtråvärda avhandlingsskalpen. Detta lär i sin tur innebära att färre utvecklar intresset att fortsätta upp till docent eller vidare.

Den kliniska forskningen kan väl knappast bli särskilt engagerad, eller för den delen långvarig, om den framstår som ett nödvändigt ont. Att tidigt ge insikt kring forskningens möjligheter och stimulans, såsom föreslaget av Stendahl och andra, är troligen vägen till att skapa ett grundläggande engagemang.
Kombinerade forsknings- och kliniktjänster kommer sedan att krävas för fortsatt utveckling. Om forskningen är så värdefull som vi anser den vara så måste den också få ta tid. Avsatt tid, och kontinuerlig diskussion om det vi kan åstadkomma med klinisk forskning, framstår som en nyckel till varaktiga engagemang.