Vikten av att stärka den kliniska forskningen är de senaste åren omvittnad. Så poängteras betydelsen av att locka unga, kliniskt verksamma läkare till forskning av Olle Stendahl nyligen i Läkartidningen [1]. Flera goda förslag till stimulans läggs fram. I den allmänna diskussionen saknar jag en väg till lösning som består i att disputation/docentur åter görs till en viktig merit för överordnad tjänst vid universitetsklinik.
När jag som s k råttdocent i slutet av 1970-talet sökte mig till klinisk verksamhet erbjöds jag som underläkare vid det då statliga Karolinska sjukhuset en lön inom det dåvarande tariffsystemet som avsevärt översteg vad landstingssjukhusen erbjöd. Man ville dra vetenskapligt erfarna läkare till sig. Det tänkandet saknas i dag. Följaktligen frågar sig många varför man ska forska om man ändå gör god karriär vid en universitetsklinik. Är inte det grundproblemet?
Jag begriper inte hur vi har hamnat där vi är i dag. Utvecklingen är uppenbarligen ett »systemfel«, varför varken enskilda verksamhetschefer eller kolleger knappast kan kritiseras. Problemet ligger på en annan nivå. Görs disputation nödvändig för avancemang kommer man säkerligen i högre grad att ägna sig åt forskning. Det bör leda till att den kliniska forskningen breddas och stimuleras. Den tid för forskning som vi ofta får höra saknas lär uppstå.
Naturligtvis bedrivs den bästa forskningen av den uppriktigt intresserade. Verkligheten har visat att det inte räcker. Intresserad och motiverad kan man även bli om man upptäcker hur roligt och stimulerande forsknings- och utvecklingsarbete ofta är. Vetenskaplig meritering får sedan inte ersätta god klinisk kompetens. Det ska komma som en ytterligare och utslagsgivande kvalifikation.
Är det egentligen inte ganska enkelt? Varför inte återgå till det tidigare systemet som placerade oss högt upp i den kliniska forskningen? Strama upp karriärgången vid universitetsklinikerna och låt även forskningserfarenhet utgöra en viktig merit, även om startsträckan från där vi har hamnat i dag är lång.
