Ett av de politiska målen med Vårdval Stockholm var att öka tillgängligheten, och detta mål har uppnåtts. Merparten av de drygt 30 nya vårdcentralerna har etablerats utanför innerstaden, i exempelvis Skärholmen, Spånga–Tensta, Nynäshamn och Järfälla. Två av tre får vård samma dag som de kontaktar sin mottagning.
Läkarbesöken har ökat mest i områden där hälsan i befolkningen är sämre. Besöken hos kuratorer och psykologer ökade med 10 procent 2007 och 20 procent 2008, och nu har alla länets invånare tillgång till psykosocialt stöd.

För första gången görs lika många läkarbesök i så kallade utsatta områden som i mer välmående delar.
Jan Halldin kan inte både uppröras över att vård konsumeras ojämlikt och beklaga att de med mindre resurser nu enklare kommer till doktorn. Det viktigaste måttet är att patienterna är nöjdare, särskilt låginkomsttagare (Vårdbarometern). Klagomålen hos patientnämnden har minskat, framför allt vad gäller dålig tillgänglighet (–34 procent).

De ökade läkarbesöken är inte »onödiga«, oavsett vad en partipolitisk rapport från Socialdemokraterna hävdar. Även distriktssköterskorna har tagit emot fler besök. Varken hälso- och sjukvårdsförvaltningen eller ­Karolinska institutets ut­värdering har funnit onödigt många korta besök hos läkarna.
Sjukdomsdiagnoserna är ungefär desamma som tidigare. Ökningen handlar framför allt om nya patienter som inte tidigare kommit till doktorn. 
En avgörande förutsättning för att kunna påverka hälsan hos dem med störst behov är ju att de faktiskt besöker primärvården, och får träffa samma vårdgivare. Kontinuitet har varit ständigt underskattat i debatten, men alltid lika efterfrågat av patienterna. Fler än 9 av 10 invånare i Stockholms län har nu en fast vårdkontakt.

Låt mig vara mycket tydlig. Det finns inga belägg för att systemet före Vårdval Stockholm uppfyllde hälso- och sjukvårdslagens krav bättre än i dag. Varken områdesansvar eller socioekonomiska ersättningar kan visas ha förbättrat hälsoläget eller jämlikheten i vården.
Den »mark­nad« som styr i dag består av patientens rätt att välja bort dålig vård, tydliga krav på vårdgivarna och inte minst bättre uppföljning.
Det socioekonomiska index som Jan Halldin hyllar utgick faktiskt till alla mottagningar och utgjorde bara en mycket liten del av deras ersättningar (till exempel Akalla 220 kronor per invånare och år, Narvavägen 82 kronor). Skillnaderna mellan mottagningarnas ekonomiska villkor handlade mer om förhandlingsskicklighet än om rättvisa. Två mottagningar i liknande områden kunde ha helt olika ersättningar. En mottagning i innerstaden kunde ha mer betalt än en i norra Botkyrka (exempelvis Fittja 940 kronor/patient, Alby 552, Rosenlund på Södermalm 778).
Den förra socialdemokratiska majoriteten i Stockholms läns landsting började utjämna skillnaderna i ekonomiska förutsättningar redan före vårdvalet. Ersättningen för Fittja vårdcentral, i ett socioekonomiskt mycket utsatt område, minskades till exempel med 8 procent.

Vårdval Stockholm ger alla mottagningar samma ersättning per listad patient och per besök. Och det är patienten som med sitt val bär med sig pengarna. Den makten, valfriheten och jämlikheten har inget tidigare system lyckats med. Och den fria etableringen av vårdgivare är en omistlig komponent. Det finns ingen garanti eller fri dragningsrätt på skattepengarna – de hamnar där patienterna finns och tas emot.

Med detta sagt är Vårdval Stockholm naturligtvis inte fulländat. Ersättningsmodellen utvärderas och förändras löpande, från nyåret 2010 infördes till exempel en särskild besöksersättning för distrikts­sköterskornas hälsofrämjande insatser, och vårdcentralerna får ersättning för ännu fler psykosociala insatser.
Från 2011 förändras ersättningarna mot att i än högre grad ta hänsyn till patienternas individuella behov av vård och förebyggande åtgärder.
Den otillgänglighet för patienten och snårskog i ersättningarna till vårdgivarna som rådde tidigare är förhoppningsvis borta för all framtid.