Nilzén verkar ha missförstått syftet med förslaget

Rolf Nilzén kritiserar vårt förslag till utredningsstöd, men verkar ha missförstått syftet. Det framgår klart av artikeln att formuläret inte är avsett att besvaras av den försäkrade själv, utan användas av den försäkringsmedicinske rådgivaren som ett stöd i att strukturera det många gånger omfattande underlaget.
Som framgår av artikeln har vi inte reducerat begreppet samsjuklighet till att enbart gälla psykiatriska dia­gnoser, utan detta begrepp innefattar alla former av komorbiditet som kan medföra en ökad sårbarhet (befintligt skick), en extrem känslighet (vilket inte inryms i det befintliga skicket) eller sjukdomar som i sig själva rymmer den väsentligaste förklaringen till den aktuella besvärsbilden. Att man måste se till hela patienten och alla patientens sjukdomar kan knappast uppfattas som kontroversiellt.
Patienter som drabbas av »svåra trauma av typ allvarlig pisksnärtsolycka« orsakar sällan eller aldrig några ­större försäkringsmedicins­ka ­bekymmer, inte heller ifrågasätts att en sådan allvarlig olycka skulle kunna medföra en kognitiv påverkan. Svårig­heten uppstår när patienter, kanske lång tid ­efter ett relativt lindrigt ­trauma, tycker sig kunna hänföra hela besvärsbilden till det anmälda traumat och man samtidigt finner en förekomst av såväl samsjuklighet som kraftigt belastande psykosociala omständigheter.
Nilzén diskuterar vikten av en noggrann diagnostik och nämner som exempel tecken/symtom på skada i CNS av lesionell typ. När det gäller förekomst av eventuell hjärnskada kan man i en modern svensk lärobok i neurologi i dag läsa följande: »Ibland hävdas att besvären kan bero på en hjärnskada som uppstått i samband med halsryggdis­torsionen, men detta är kontroversiellt och ter sig osannolikt vid en kritisk analys utifrån neurologiska utgångspunkter.«
De efterlysta diagnostiska me­toderna (fMRT, fasettledsblockader etc) har inte någon plats i det försäkringsmedicinska utredningsstödet. Försäkringskassan driver inte någon egen diagnostisk verksamhet.
Nilzén avslutar med några ­reflektioner kring värdet av medicinska intyg och betydelsen av en personlig kontakt för att få det nödvändiga medicinskt mänskliga perspektivet.
Man kan i detta sammanhang erinra sig vad Socialstyrelsen skriver angående utfärdande av intyg; »Intygsut­färdaren ska beakta att intyget kan få avgörande betydelse i offentliga och enskilda rättsförhållanden och noga se till att endast uttala sig om förhållanden som han eller hon har tillräcklig kännedom om« (SOSFS 2005:29).
I den situation då man som läkare utfärdar ett intyg till en myndighet ska man således redovisa objektivt vad man finner och vilken konsekvens dessa fynd kan förväntas ha. Det finns anledning att ha kvar beslutsstödet på skrivbordet.