Den 6 oktober 2009 försökte en radioreporter bringa klarhet i orsaken till att den 24-årige göteborgaren Johan Liljeqvist avlidit i samband med ett polisingripande efter att han sparkat på en bil. Representanter för polis och åklagarmyndighet hävdade att dödsfallet inte inträffat som följd av att poliserna gjort sig skyldiga till otillåtet våld. Denna slutsats bygger på ett utlåtande av åklagaren Bo Widgren, som sex månader efter dödsfallet fått i uppdrag att utreda anledningen till den olyckliga utgången av polisingripandet. Liljeqvists öde, liksom det som hände Osmo Vallo, ger anledning till frågor rörande dödsorsaken i de båda fallen. Fortsatta dödsfall av denna typ måste förhindras.

Mycket tyder på att männen kvävdes till döds. En eller flera poliser använde ett våld som hindrade de fasthållna männen från att andas normalt samtidigt som lungcirkulationen försämrades. Att andningsvolymen minskar i bukläge och att atelektaser då kan uppträda är känt sedan 1987 [1], ett förhållande som ytterligare belysts av en grupp nordiska forskare [2]. Det är lätt att förstå att andning och central cirkulation blir svårt störda om en person som tvingats ligga i bukläge också blir utsatt för kraftigt tryck mot ryggen av ett eller två knän. Hjärnans och hjärtats energiförsörjning blir snabbt så pass dålig att livet kan förloras. Situationen blir särskilt allvarlig om den drabbade är påverkad av alkohol eller narkotika och/eller råkar i panik och får en kraftig sympatikogen reaktion. Bakgrunden till teorin att de båda männen kvävts stärks av att den vanligaste orsaken till plötslig oväntad spädbarnsdöd (SIDS) är att barnen sovit i bukläge [3] och därför inte kunnat utnyttja bukandningen.

Med anledning av det öde som drabbat Liljeqvist och Vallo bör man eftergranska samtliga dödsfall som inträffat i samband med polisingripanden. Eftersom alla poliser inte tycks vara medvetna om de faror de kan utsätta gripna och fasthållna personer för måste de bibringas kunskaper om dessa förhållanden. Samtidigt måste de lära sig hur de ska förfara för att återuppliva dem som av olika anledningar riskerar att avlida till följd av kvävning. Erfarna anestesiologer torde vara bäst lämpade för att förmedla dessa kunskaper.