Vi läkare kommer emellanåt i kontakt med patienter som fått komplikationer efter en rotfyllning vars viktiga uppgift är att varaktigt återställa tandens funktion. Av behandlingen krävs dels att tandens rotkanaler steriliseras, dels att fyllningen blir tät och förhindrar ny infektion. Sjukdom i rotfyllda tandrötter är vanligt förekommande, ofta med klinisk debut som akut tandvärk där antibiotika sätts in. Många människor drabbas någon eller flera gånger i livet.
En misslyckad primärbehandling leder till att extraktion och eventuellt implantat så småningom blir nödvändigt i 25–50 procen av fallen. Frekvensangivelser varierar beroende på bland annat observationstidens längd och urvalet av patienter i respektive studie. Inte undra på att många tandläkare uppfattar rotfyllningar som ett gissel och gärna avstår från att behandla.

Av två behandlingsprinciper är endast en accepterad bland svenska specialister. I den används guttaperka och som regel kalciumhydroxid som inlägg efter rensning av rotkanalen. I tekniken ingår kofferdam, det vill säga en operationsduk av gummi runt kringliggande vävnad och tänder. Frekvensen misslyckanden är anmärkningsvärt hög i jämförelse med ­annan vardaglig medicinsk-­kirurgisk verksamhet.

Den andra behandlingsmetoden, N2, är tekniskt enklare och bedöms av sina förespråkare som säkrare. Misslyckanden uppges vara ovanliga. Metoden utvecklades i mitten av 1900-talet av Angelo Sargenti och innebär desinfektion med paraformaldehyd i och kring rotkanal och rotspets.
Detta högeffektiva anti­septikum bryts ner bio­logiskt ­efter kort tid. Toxisk eller ­annan biverkan av de små mängder (2 mg) det här är fråga om har inte påvisats.
Som radiolog har jag sett att läkningsförloppet efter N2-behandling genomgående har varit gynnsamt. Också i icke vitala tänder som fått så kallat överskott, det vill säga att rotfyllningsmaterial har trängt förbi rotspetsen till  angränsande benvävnad, har varaktig läkning skett utan kliniska komplikationer. Rotfyllningar med N2 visar sällan infektionsrecidiv.

Paraformaldehyd förekommer i flera vanliga livsmedel, ibland upp till 60 mg/kg, enligt WHO. Via födan tillförs vi ungefär 10 mg/dag, som vid kroppstemperatur omvandlas till formaldehyd, det vill säga formalin. Det bryts snabbt ner till koldioxid och vatten. Halveringstiden vid kroppstemperatur är ett fåtal minuter. Det innebär att ­dosen som ges vid en rotbehandling är helt eliminerad inom en vecka. Att avfärda N2-metoden på grund av befarad toxicitet är befängt.  
Risken att en fokal, låg­virulent och långvarig tand­infektion kan ge upphov till exempelvis endokardit ger frågan en allvarlig valör. Guttaperkametoden saknar säker aseptik, och kan efterlämna en infektionshärd som utvecklas först efter många, kanske tiotals år. Reinfektionen är ofta indikation för antibiotikabehandling, vilket innebär risk för resistensutveckling.

Begreppet endodonti saknas i Nationalencyklopedin, och avser en (inom EU) för Sverige unik odontologisk subspecialitet. Endodontister motarbetar N2 med hetta. Anmärkningsvärt är att de utbildar alla tandläkarstu­denter i rotfyllningsteknik utan att undervisa om N2.
Under många år var N2 ­förbjudet med hänvisning till potentiell toxicitet av paraformaldehyd. 1998 godkändes metoden inom EU.
Miljontals rotfyllningar med N2 har genomförts världen över av tiotusentals tandläkare. Det finns inga rapporter som visar mer skadeverk­ningar av N2 än ­
av någon ­annan ­metod. Tvärtom har studier visat bättre resultat än med ­guttaperka. Man kan fråga sig vad anledningen är till denna vägran att jämföra metoderna. Jag ställde frågan till en endodontist och fick svaret att jämförelse inte är möjlig eftersom N2 inte är godtaget. Min följdfråga, varför metoden inte är godtagen, besvarades med att vi i Sverige inte anser att metoden har evidens, följaktligen kan N2 inte bli föremål för en vetenskaplig studie.

Intressant är att ta del av ärenden i Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) som gäller rotfyllningar.
I Sverige torde antalet ­misslyckanden uppgå till ­tiotusentals individer per år. Bedömningarna inom HSAN görs av akademiskt skolade endodontister, samtliga motståndare till N2-metoden.
En kritisk genomgång av ett tjugotal anmälningar ­visar att inte något av dem grundas på komplikation till N2-metoden som sådan, ­däremot har varningar och erinringar föranletts av att just denna metod har använts!
Det senaste ärendet överklagas för närvarande. Huvudskäl till den varningen var att N2 hade använts och att kofferdam inte hade använts. Observera att N2 är godkänt inom EU och att kofferdam inte ens rekommenderas enligt anvisningar för denna teknik.

Striden har pågått under ­decennier. Själv känner jag många tandläkare, varav några har arbetat med N2
sedan 1960-talet. Endodontister kan inte definiera exakt varför de anser att N2-metoden är oacceptabel och bemöter inte påståendet att tandläkare som använder N2 uppger sig ha goda resultat.
Tandläkare utanför den akademiska sfären är väl införstådda i frågan, men drar sig för att ta ställning. Ett par av dem har i förtroende sagt att de med framgång »i vissa komplicerade fall« faktiskt har använt N2 men vill inte skylta med detta offentligt.

Självklart bör de båda metoderna utvärderas. Sjukdomen är vanlig och kostsam för samhälle och individ. Den har tveklöst en allmänmedicinskt allvarlig potential och leder ofta till antibiotikaförskrivning med risk för resistensutveckling. Man kan ifrågasätta om en jämförande studie ska anförtros åt endodontister, något som torde medföra oacceptabel bias. Det förefaller lämpligare att uppgiften lämnas till oral­medicinare och/eller toxikologer.