Jag är narkosläkare. En förmiddag härom veckan var min uppgift att ta hand om ECT-verksamheten (det vill säga så kallad elbehandling inom psykiatrin), den som återigen kom i fokus i november i fjol efter två kritiska reportage i SVT-programmet »Uppdrag granskning«. Jag gick därifrån med blandade känslor, och några tankar har vevats flera varv sedan dess.
Programmets stora poäng var att lyfta fram bestående minnespåverkan som en realitet för vissa patienter. Här har svensk psykiatri uppenbarligen levt med skygglapparna på trots att data funnits tillhands. Programmets avigsida var att behandlingsformens livräddande potential kom i skymundan, med risk för att rädslan för biverkningar resulterar i att behövande inte kommer till behandling.

Undersökande journalistik är ett viktigt instrument – en grundbult i det vi kallar demokrati – men ett instrument som måste hanteras lika klokt som skalpellen, eller varför inte lika klokt som ECT-apparaten. Den av mina patienter som var allra mest illa däran, och som vid tillfället i fråga fick sin första behandling, hade riskerat att få denna behandling försenad på grund av att familjen var tveksam till behandlingen.
Att denna tveksamhet kom till uttryck direkt efter att »Uppdrag granskning« sänt sitt reportage hade nog inte bara ett tidssamband, utan där fanns säkert också ett
orsakssamband. Utan att gå in på detaljer kan jag i denna patients fall hävda att ECT troligen hade en livräddande effekt. För patientens akut livshotande psykiatriska tillstånd har endast ECT till-räckligt snabb effekt.

Vid den vanligaste indikationen för ECT, djup depression, handlar det också om livräddande potential.
Djup depression har en dödlighet som få tumörsjukdomar kan nå. Ingen ifrågasätter den mycket tuffa behandling vi utsätter cancerpatienter för – kirurgi, strålning, cellgifter. Där är vi alla – patienter, sjukvårdspersonal och hela samhället – eniga om att man får acceptera även oerhört svåra biverkningar för att förhoppningsvis vinna livet.

För de allra flesta patienter som får ECT är biverkningarna förhållandevis milda, särskilt om man ställer dessa i relation till alternativet, risk för självmord eller död i cirkulatorisk kollaps vid katatona tillstånd.
Dessvärre kan det nog finnas ett antal människor i landet som nu i programmets kölvatten avslutar en påbörjad behandlingsserie eller vägrar påbörja en som planerats. Utebliven behandling kan kosta liv. Förutom att ECT på rätt indikation är effektivare än läkemedel mot depression, så kommer också effekten snabbare. Allra bäst är att kombinera de bägge behandlingsformerna.

Jag hoppas att debatten för det goda med sig att behandlingsseriens längd värderas noggrannare för den enskilda patienten och att man börjar dosera ECT med större finess på alla kliniker. Det går att bokstavligen dosera styrkan i ECT-behandlingen till en för den enskilde mer anpassad grad utan att tappa i antidepressiv effekt, samtidigt som kognitiva bieffekter minskar [1].
Fler studier i »skräddarsydd« ECT måste initieras. Troligen har unga kvinnor mest att vinna på individualiserad ECT-behandling på grund av mycket låg kramptröskel [2]. Kanske var det inte en tillfällighet att samtliga redovisade fall av bestående minnesstörning i »Uppdrag gransknings« reportage var kvinnor, de flesta dess- utom unga?

Bättre kunskap för att kunna värdera vad som är optimalt antal behandlingar på individnivå är en annan viktig uppgift för klinisk forskning. Epidemiologi kan ge ledtrådar till vad som är rimligt antal ECT-behandlingar på populationsnivå. Att kartlägga hur många behandlingar som ges nationellt under ett år kan vara en startpunkt för viktigare frågeställningar, en grannlaga uppgift för Socialstyrelsens utredare.