Statens folkhälsoinstitut har aldrig påstått att snusning är lika farligt som rökning. ­
I jämförelse med rökning framstår de allra flesta produkter och beteenden som »mindre farliga«. Det betyder inte att de godkänns eller tolereras av samhället eller av hälso- och sjukvården, oavsett om det gäller kemikalier, livsmedelstillsatser eller risker i arbetsmiljö och trafik. Allvarliga hälsorisker kan inte avfärdas med argumentet att de är »mindre farliga« än rökning. Det gäller också snus.
Forskningen om snus är visserligen i sin linda men har ändå visat på en ökad risk för cancer i matstrupe, magsäck och bukspottkörtel [1-3], dödlig hjärtinfarkt och dödlig stroke [4], blodtryckssjukdom, ämnesomsättningsrubbning och ­effekter på foster och gravida [5-7]. Det finns också forskning som tyder på ett samband mellan snusning och meta­bola syndromet [8]. De allvarliga hälsoriskerna gör att snusning inte kan eller ska ses som ersättning för rökning – oavsett hur mycket mindre hälsofarligt snusning är jämfört med rökning. Det är tillräckliga argument för att hälsomyndigheter inte ska förorda snus. Nikotinberoende är också en hälsofråga, internationellt sjukdomsklassat som psykisk störning [9]. Snus­mön­stret förstärker också rökningens socioekonomiska ojämlik­hetsbild. Liksom rökarna vill en stor andel av snusarna ­sluta och många vill ha hjälp.

En vetenskaplig kommitté har på EU-kommissionens uppdrag utrett snusets hälsorisker och bedömt frågan om att upphäva snusförbudet [5]. Kommittén konstaterar i sin rapport (publicerad i början av år 2008) att snus och liknande produkter är cancerframkallande och beroendeskapande. Samtidigt konstaterar den att det saknas data som stödjer eller motbevisar hypoteser om att snus hjälper rökare att sluta. Det går inte heller att över­föra erfaren­heter av rökfria tobaksprodukter från ett land till ett annat. Snusförbudet var också i början av 2000-talet föremål för rättslig prövning i EG-domstolen. Domstolens utslag klargjorde att snusför­budet är förenligt med EU:s grundfördrag. Förbudet är därför inte något diskrimi­nerande eller oproportionerligt handelshinder.
Vi har mycket svårt att förstå Robert Nilssons resonemang om »försiktighets-principen« i detta avseende.
Med tanke på det stora antalet snusare, omkring en miljon, är också måttligt förhöjda hälsorisker på grund av snus av stor betydelse för folkhälsan. Det är därför självklart för Statens folk­hälsoinstitut att publicera och sprida kännedom om riskerna. Att myndigheten skulle avstå från det därför att rökning är farligare än snusning är en obegriplig tanke. Självklart sprider vi kunskap om både rökningens och snusningens effekter.
Huvuddelen av snusarna är dessutom inte före detta rökare. Enligt Nationella folkhälsoenkäten 2004–2007 var det en dryg tredjedel av snusarna som rökte samtidigt, antingen dagligen eller »då och då«. Snusarna var alltså dagligrökare i nästan lika stor utsträckning som män i allmänhet. De rökte »då och då« i nästan dubbelt så stor ­utsträckning som män i allmänhet. Det finns bättre stöd för att bli rökfri än att börja snusa. De flesta som slutar röka gör det utan några hjälpmedel alls. Robert Nilssons insinuationer om Sta­tens folkhälsoinstituts stöd till läkemedelsindustrin är grundlösa och befängda.

År 2005 skrev Sverige under Världshälsoorganisationens ramkonvention om tobakskontroll, organisationens ­första konvention på hälsoområdet. I dag har den undertecknats av 168 länder. Den har kommit till för att skydda nuvarande och kommande generationer från konsekvenserna av tobaksbruk. Artikel 5.3 i konventionen är i detta sammanhang av särskild betydelse. Där slås nämligen fast att när ett land »fastställer och genomför sin folkhälsopolitik ifråga om tobakskontroll« ska det »skydda denna politik från påverkan av kommersiella och andra intressen inom tobaksindustrin«.
Både Statens folkhälsoinstitut och Socialstyrelsen kan konstatera att det utbredda bruket av snus och misstanken om allvarliga hälsoeffekter gör att myndigheterna har en skyldighet att informera om riskerna. Att personer som representerar kommersiella intressen gör utfall mot hälsovårdande myndigheter är väntat. Det är mer förvånande att forskare ställer upp vid deras sida.

Robert Nilsson har sedan 1990-talet försökt sprida osäkerhet kring rökningens risker och bland ­annat hävdat att risken att få lungcancer från passiv rökning är försumbar. Swedish Match har genom ett selekterat utnyttjande av dagens kunskap lyckats skapa intryck av att det svenska snuset är en harmlös »hälsoprodukt« och att stora hälsovinster skulle göras om Europas rökare får tillgång till snus.