Sluttande plan-argumentet är vanligt ­förekommande, speciellt i etisk argumentation. Argumentet bygger på en förutsägelse om vad som kommer att hända i framtiden om man handlar si eller så samt omdömet att denna framtid inte är önskvärd. Vanligtvis hänvisar man till tidigare erfarenheter, som i alla relevanta avseenden antas vara lika den situation man jämför med. Utan detta antagande blir det oklart varför den framtida utveckling man utmålar kommer att inträffa igen. Ett typiskt exempel är sluttande plan-argumentationen mot dödshjälp: Om vi legaliserar dödshjälp under kontrollerade former på beslutskapabla och terminalt sjuka patienters begäran så leder det så småningom till ett okontrollerat utrotande av människor vars liv andra inte anser vara värda att leva. Man jämför då med skeendet i exempelvis Hitlertyskland under åren 1937–1945.
Argumentationsformens giltighet avgörs av om det finns likheter eller inte. Om det finns stora likheter och inga relevanta skillnader stödjer det argumentationen, men finns relevanta skillnader så håller inte argumentet [1].

Ibland kan ett sluttande plan-argument också innehålla förutsägelser utan att man har en historisk jämförelse eller annan empirisk dokumentation att hänvisa till. Exempel: Om vi ger de apatiska barnen och deras ­familjer asyl i Sverige så kommer det att leda till att katastrofalt många barn kommer att insjukna i apati (= en humanitär katastrof) [2].
Resonemanget består av två komponenter. Man utgår från att hypotesen redan utgör etablerade vetenskapliga fakta för att sedan använda sig av en logiskt giltig slutledningsprocedur (deduktion):
1. Om redan apatiska barn får asyl så ökar antalet barn som blir apatiska.
2. Vi bör inte öka antalet barn som blir apatiska.

Slutsats: Vi bör inte ge de redan apatiska barnen asyl.

Det förledande med denna typ av resonemang är att dess deduktiva struktur gör att slutsatsen framstår som sann. Men för att en deduktiv slutledningsprocedur ska kunna leda till en sann slutsats måste premisserna vara sanna. Och den första premissen här är ju enbart ett antagande, eller i bästa fall en hypotes som ännu inte är empiriskt kontrollerad. Men om de personer som använder sig av argumentet lyckas övertyga beslutsfattare kan hypotesen i praktiken bli empiriskt icke kontrollerbar, eftersom den påstådda katastrofen då aldrig inträffar. Om man använder sig av denna typ av argumentation och lyckas övertyga andra så har man sålunda ställt sig utanför den rationella diskussionen.
Eftersom argumentationsformen baseras på uppskattningar av framtida händelser (exempelvis av vad som händer om man ger apatiska barn asyl) kan det vara av intresse att närmare studera vad som påverkar vår förmåga att göra uppskattningar om framtiden.

I en studie av svenska läkares attityd till läkarassisterat ­suicid frågade vi vad som skulle hända med det egna förtroendet för sjukvården, och vad läkarna trodde skulle hända med patienters förtroende, om läkarassisterat suicid skulle legaliseras [3]. De som svarat att de var positiva eller tveksamma till läkarassisterat suicid (61 procent) skilde tydligt på sin egen uppfattning och uppskattningen av hur de trodde patienternas förtroende skulle påverkas (P < 0,001). De som var nega­tiva till läkarassisterat suicid skilde däremot inte på de egna värderingarna och uppskattningen av andras värdering av samma fråga (P = 0,3) [4]. Läkare som var negativa gav de emotionellt mest kraft­fulla kommentarerna [5]. Det intressanta i sammanhanget är att det också var de som var negativa till läkarassisterat suicid som var sämst på att uppskatta vad befolkningen svarat på samma fråga [6]. Undersökningen indikerar sålunda att ju mer känslomässigt engagerad man är i en frågeställning, desto svårare har man att skilja på egna värderingar och uppskattningen av andras. Man tycks därmed också ha svårast att göra korrekta bedömningar.Rationellt sett borde vi helt undvika sluttande plan-argument som baseras på spekulativa uppskattningar av framtida händelser. Men hur irratio­nell denna argumen­tationsform än är så används den, speciellt i etisk argumentation. Frågan blir då hur vi ska förhålla oss till denna typ av argument? För det första bör vi se upp, identifiera, analysera och vara kritiska när vi stöter på argumentationsformen. För det andra vi bör se upp extra noga om argumentationen dessutom baseras på uppskattningar av framtida händelser som gjorts under stark känslomässig inverkan. Eftersom känslomässiga reaktioner tycks påverka vår förmåga att göra rimliga uppskattningar av framtida händelser kan det göra sluttande plan-argumentet mer problematiskt än det redan är.Exemplet från diskussionen om de apatiska barnen, där man hänvisade till en förestående humanitär katastrof om barnen beviljas asyl, illustre­rar det vilseledande och för­föriska i sluttande plan-argumentet. Argumentationsformen bidrar inte bara till förförelsen av andra utan även av användaren. Användaren av sluttande plan-argumentation kan lätt bli det första offret för sin egen retorik. * Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.