Undertecknad är nyss fyllda 65 år och har jobbat hela mitt yrkesliv i offentlig sjukvård, praktiskt taget hela tiden som kirurg. Jag har huvudsakligen arbetat på små sjukhus, även om jag som de flesta andra i min generation även tjänstgjort på universitetssjukhus. I mitt fall det som numera kallas Norrlands universitetssjukhus (NUS).
Nu är jag ålderspensionär men arbetar deltid på min gamla arbetsplats, kirurgkliniken i Hudiksvall eller, som det numera heter Verksamhetsområde Kirurgi i Gävleborg, Hudiksvall. Jag har med andra ord ett hyfsat perspektiv på vad som har hänt de senaste 38 åren inom offentlig sjukvård.
Jag har varit med om en fantastiskt utveckling av kir­urgin med minimalinvasiv teknik, dagkirurgin, intensivvårdens och anestesins utveckling med mera. Jag och mina kamrater bland 40-talisterna har upplevt en enorm och stimulerande utveckling.

Tyvärr har medaljen en bak­sida. Utvecklingen har medfört en neddragning av vårdplatser så att vi periodvis dras med överbeläggningar av sällan skådat slag. Detta medför ökad risk för spridning av besvärliga infektioner, för att inte tala om den stress som all personal utsätts för när patientantalet överstiger det antal man har ordinarie platser för. De inneliggande patienterna är sjukare än förut eftersom alla mindre sjuka sedan länge är »bortsorterade« och överhuvudtaget inte är aktuella för inneliggande vård. Det pågår ständiga rationaliseringar och ifrågasättande av antalet personal på »verkstadsgolvet« på grund av penningbrist. Sverige har i ett internationellt perspektiv hunnit mycket långt i att rationalisera bort vårdplatser, och Gävleborgs län tillhör de län som har lägst antal vårdplatser per capita.

Samtidigt som denna utveckling pågår firar byråkratin nya triumfer. Kliniker slås ihop, verksamheter läggs ned och divisioner bildas. Den administration vi behöver för att sjukvårdsmaskineriet ska fungera sväller ut alltmer. Nya chefsnivåer bildas, och den ena internkonsulten efter den andra dyker upp. Kännetecknande i denna svällande byråkrati tycks också vara att arbetsklimatet bland dessa byråkrater, långt ifrån sjukvårdens verklighet, tycks vara kärvt. Chefer blir avsatta eller »övergår frivilligt i annan verksamhet« och ersätts raskt av en eller fler som vet ännu mindre om den verksamhet de är satta att regera över.
Organisationen är extremt toppstyrd och raka motsatsen till platt. Om jag har några synpunkter ska jag tala med min läkarchef som i sin tur tar upp saken med verksamhetschefen. Om frågan anses av den digniteten diskuteras den med divisionsledningen som sedan eventuellt för upp den till landstingsdirektören. Det säger sig självt att denna filtrering innebär att många goda förslag från medarbetarna aldrig någonsin kommer fram.

Nu senast har man kommit på att vi har för många läkarsek­reterare i landstinget. Man har efter en utredning bestämt att fösa ihop de som blir kvar i skrivcentraler som ska betjäna fler vårdgivare än förut. Vad utredarna inte hade fattat var att läkarsek­retare inte sitter stilla hela dagarna och skriver journalanteckningar. De har en rad andra arbetsuppgifter. bland annat att vårda alla de kvalitetsregister vi deltar i. För närvarande vet ingen vem som ska ta itu med detta. Risken finns förstås att uppgiften hamnar på vårdgivarnas bord, och tar bort än mer tid från patientarbetet.
Det är också en väldig skillnad att skriva operationsberättelser jämfört med en öppenvårdsjournal eller en psykiaters fackspråk. Neddragningen av denna patientnära administration har fått till följd att det numera finns en oacceptabelt lång elektronisk kö av oskrivna diktat vilket är farligt ur patientsäkerhetssynpunkt.

Jag har alltså haft ett stimulerande yrkesliv som dock under senare år fördystrats av en svällande, oformlig och farlig byråkrati. Jag kunde ha dragit upp fler exempel, varav osynkroniserade och poten­tiellt farliga datasystem kanske är det viktigaste, men ­nöjer mig med ovan sagda.
Jag har under årens lopp förvånats över att Socialstyr­elsen, som inte kan ha varit helt omedveten om sakernas tillstånd inom sjukvården, inte reagerat särskilt mycket. Möjligen finns det tecken som talar för att det kan bli en viss ändring på den punkten. Jag hoppas det!
Vår fackförening som jag varit trogen hela mitt yrkesliv borde rimligen vara mån om vår arbetsmiljö, men någon större aktivitet vad gäller just detta har i alla fall inte jag märkt. Även där kanske hoppet inte är helt ute. Min facktidning Sjukhusläkaren har spottat upp sig en hel del på senare år, frågan är bara hur långt det räcker.