Svensk primärvårds huvudsakliga problem har genom åren varit bristande tillgänglighet och ojämlik tillgång till vård. Där har vi med Vårdval Stockholm, som även Halldin medger, lyckats få en förändring till stånd. Betydligt många fler läkarbesök görs nu i Stockholms län, och aldrig tidigare har heller så många med psykosociala problem fått hjälp i primärvården.
Oavsett hur mycket Halldin, eller vänsterns vårdvalsfiender, upprepar påståenden och insinuationer om fler onödiga/korta besök så finns det inget som visar på det. Jag upprepar: antalet besök per patient har inte ökat mer än marginellt och diagnoserna är fortfarande i princip desamma. Invånarna i Stockholms län gör dessutom fortfarande, trots den rekordstora ökningen med vårdval, få husläkarbesök jämfört med andra europeiska länder.
Ökningen beror på att fler nu går till husläkaren, vilket alltså har gjort att vi för första gången ser lika många husläkarbesök bland dem som bor i s k utsatta områden som i övriga länet. Kanske måste vi också acceptera ett och annat inte strikt medicinskt motiverat läkarbesök – vilket inte alls betyder att det är onödigt. För människor med mindre kunskap om sjukdomar och den egna kroppen, och med sämre socioekonomiska resurser, kan det vara just denna tillgänglighet som definierar en trygg vård och förebygger framtida ohälsa. Dålig tillgänglighet gynnar däremot resursstarka individer.
Vi ser inga problem med att, och var, det öppnar nya vårdcentraler. Vi har ingen önskan att politiskt detaljstyra etableringarna – vårdens geografi baseras nu på patienternas och invånarnas val och önskemål. Vi gläds över att det nu kommer nya vårdcentraler i underförsörjda och utsatta områden där det inte öppnats nya vårdmottagningar på årtionden. Kanske kommer också en del mottagningar att lägga ner sin verksamhet – om de inte är attraktiva nog för patienterna, eller inte lever upp till våra högt ställda kvalitetskrav för auktorisering.
Vårdval med etableringsfrihet verkar också ha gjort att det har blivit mer attraktivt för läkare att arbeta i primärvården och utbilda sig till allmänläkare. Sedan Vårdval Stockholm startade har vi fått nästan 100 nya husläkare och dessutom över 20 fler ST-läkare i primärvården.
Vad vi bryr oss om är kvalitetskontroll. Utan de återkommande, tidskrävande vårdavtalsförhandlingarna med de enskilda vårdgivarna finns tid och kraft till uppföljning och vidareutveckling av ersättningsmodellerna.
Till sist skulle jag vilja uttrycka en önskan om lite större ödmjukhet i debatten. Hätskheten mot en vårdvalsmodell som bara funnits i två år får ibland häpnadsväckande proportioner. Var fanns kritiken under de decennier med tidigare system där man aldrig kunde påvisa någon ökad jämlikhet i tillgången till vård?
Ingen påstår att Vårdval Stockholm är den perfekta modellen, men nu ser vi ändå ett trendbrott. Vi är på rätt väg. Vi förändrar och anpassar vårdvalet utifrån erfarenheterna, och redan nästa år hoppas vi gå vidare med »Vårdval Stockholm 2.0« – en modell som ännu bättre ska svara mot varje individs vårdbehov.
Tillbaka till det gamla går vi aldrig.
