– Jag tycker synd om doktorn, sade den gamla kvinnan till mig. Fullt sysselsatt var jag att med CO2-lasern bränna bort hennes tjocka, bruna skorpiga keratoser; jag hade just börjat.
– Varför tycker du synd om mig, jag mår alldeles utmärkt!
– Att behöva se så gamla fula kärringar!
Ja, nog var hon ful, men mycket vackrare är jag inte själv. Skulle jag trösta henne med detta? Skulle jag säga att alla arbeten har sina olägenheter och att jag vant mig, efter 45 år som läkare?
Eller skulle jag säga att visst är du ful, men du ska bli så fin, så fin!
Eller – nej, mer kom jag inte på. Jag sade helt uppriktigt att jag får se kvinnor som är så vackert skapade att rakt inget kan önskas till eller bort. Och att dessutom sitter ofta högst upp ett rart leende!
Nog lät hon sig nöja med detta. Men när hon tackat och gått, så kom över mig vad fransmännen kallar »l’esprit d’escalier«, alltså de fyndigheter man kommer på när festen är slut och man går hem, nedför trappan:
»Jag tycker du ser fullständigt mänsklig ut!«