Riksdagsledamoten Jan R Andersson (M) upprepar i ett inlägg i Läkartidningen 9/2010 (sidan 606) snusindustrins synpunkter på jämförelsen mellan snusningens och rökningens hälsoeffekter. Ingen behöver med dagens kunskap tvivla: det finns få om ens någon aktivitet som liksom rökningen tar livet av varannan långtidsutövare.
Snusforskningen hittills har – som alltid i ett nytt forskningsområde – visat motstridiga resultat, vilket bidrar till dagens debatt där olika åsiktsläger finner passande argument. Denna motstridighet får nog Jan R Andersson leva med under ett eller annat decennium, precis som hans kolleger i rökningens »barndom«.
Med konstaterandet att rökning är långt skadligare än snusning kan vi alla reagera på inkonsekvensen att cigaretterna får »flöda fritt« medan snusförsäljningen är strikt reglerad i EU.

Men lösningen är inte att släppa loss ännu en tobaksprodukt – som våra tobaks­förebyggande kolleger i medlemsländerna inte heller vill ha. Det gäller i stället att på allvar vidta de åtgärder mot rökningen som vi känner som effektiva. De sammanfattas i WHO:s tobakskonvention som Sveriges regering och riksdag, liksom övriga EU, ratificerade år 2005 men hittills inte tagit på något större allvar. De nationer som varit mest aktiva och framgångs­rika med denna breda strategi visar att snus på inget sätt är en förutsättning för att minska rökningen.
Snusindustrin och andra snusförespråkare gör gemensam sak i en aggressiv kampanj för att slopa försäljningsförbudet i EU. Tobaksindustrins motiv är självklart: en minskande rökning ger minskande förtjänster, och det gäller att fasa över till mindre »rökiga« produkter för att behålla gamla och nya kunder i ett nikotinberoende.
Andra snusförespråkare bedömer att det finns genvägar att gå. I stället för att satsa på WHO:s linje vill man dölja sina försummelser gentemot rökarna genom att erbjuda dem snus. Den svenska regeringen hävdar sin syn att snus, som vilken handelsvara som helst, inte ska diskrimineras i unionen.
Alltsedan Sveriges anslutning till EU har det dock varit mycket tydligt att snus inte är vilken handelsvara som helst. Snus är en potent beroendeskapande nikotinprodukt. Detta visar sig på många sätt. När den »svenska nappen« 1995 skulle ryckas ur munnen på 800 000 svenskar hotades resultatet i omröstningen om anslutning till unionen. Ett undantag för vårt land måste förhandlas fram, och Sverige förband sig att respektera det följande exportförbudet. Linjen om att häva försäljningsförbudet i EU drivs i dag i regering, riksdag och EU-parlament främst av dem som ­själva snusar.
Var fjärde svensk man i ­pappaåldern är dagligsnus­are, trots att ingen förälder vill att de egna barnen ska börja snusa. Bland Stockholmsungdomar som följts kontinuerligt sedan 1997 ­visar de som snusar ett nikotinberoende som är fyra gånger större än hos dem som röker. I Norge slut­ligen har snusandet inneburit att nikotinberoendet som sådant har ökat betydligt hos ungdomar och yngre vuxna, trots minskad rökning.
Jan R Andersson vill kunna förlita sig på »de hälsovårdande myndigheternas objektivitet och förmåga att ge relevant helhetsperspektiv på svårbedömda frågeställningar«. Men så länge han lyssnar mer på snusindustrins skendebatt – att snus ska rädda liv som inte det ­breda förebyggande arbetet förmår rädda – hör han inte det upprepade budskapet från generaldirektörerna ­Sarah Wamala, Statens folkhälso­institut, och Lars-Erik Holm, Socialstyrelsen (LT 1-2/2010, sidorna 46-8): snus är inte lösningen på rökningskatastrofen. Det »relevanta helhetsperspektiv« han efterlyser ligger i stället i de förpliktelser mot WHO:s ­tobakskonvention som alla medlemsländer åtagit sig.

Statens folkhälsoinstitut har som huvuduppgift att vara ett nationellt kunskapscentrum för effektiva metoder och strategier och att följa upp och utvärdera folkhälsopolitiken.
Det är därför en viktig uppgift för institutet att informera aningslösa politiker och andra om tobaksindustrins roll, hur den hela tiden förmått styra folkhälsopolitiken världen över i en mer tobaksvänlig riktning. Därför är också en av de viktigaste riktlinjerna i tobakskonventionen den som handlar om vårt förhållningssätt till tobaksindustrin.

Eftersom få riksdagsledamöter – och tydligen inte regeringsledamöter heller – känner till konventionen och dess ­effektiva metoder och strategier vore det klädsamt att de i första hand studerar den och finner vad det breda greppet innebär, bland annat
• en nationell adekvat finansierad så kallad focal point och en ordentlig handlingsplan
• kontinuerlig prishöjning – inte bara i början av mandatperioden
• dold försäljning, borttagning av all reklam på säljställen
• neutrala tobaksförpackningar med varningsbilder
• rökfri arbetstid – som en utveckling av rökfri arbetsplats
• transparenta kontakter med tobaksindustrin och stopp för stöd till dess verksamhet.

»Den tobakspolitiska bedömningen ska lämnas åt oss politiker«, avslutar Andersson sitt inlägg. Ja, hälsa är förvisso politik. Men nej, tobaksprevention är för viktig för att lämna till politiker som struntar i den konvention de själva ratificerat.
Ett ledande regeringsparti som hela vägen röstat mot de landvinningar som ändå gjorts – begränsning av tobaksreklam, åldergräns för inköp, rökfria serveringar – har inte en folkhälsoarbetares förtroende.
Ett sådant förtroende kan bara vinnas genom att re­spektera tobakskonventionen och främja de erkänt effektiva rökningsförebyggande åtgärderna. Att springa snustillverkarnas ärenden räddar inga liv.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.