I en debattartikel i Läkartidningen 7/2010 (sidorna 412-3) skriver Åke Andrén-Sandberg och Johan Permert att vi måste prioritera för vården livsavgörande etiska frågor utgående från praktisk medicinsk etik. De etiska frågorna eller målen handlar om en sjukvård lika för alla, om att det är oetiskt att slösa med sjukvårdsresurser och att överbehandla, att det är ­oetiskt att inte kunna det man ska som läkare och att de som arbetar med patientvård vid behov kan få tillgång till vardagligt stöd i etikfrågor [1]. Allt detta instämmer jag i.
Den invändning jag har är att artikelförfattarna enbart tar upp de medicinska professionernas ansvar och inte alls berör sjukvårdspolitikens roll i dessa frågor. Vissa av de angivna etiska målen har läkare och andra vårdarbetare svårt att i dag infria därför att sjukvårdspolitiska beslut ibland kan vara direkt kontraproduktiva för upprätthållandet av en god medicinsk etik.

Ett exempel är Vårdval Stockholm och dess inverkan på nämnda etiska mål. En sjukvård lika för alla förutsätter att hälso- och sjukvårdslagens mål om »en vård på lika villkor för hela befolkningen« uppfylls. Även om det senare målet inte heller tidigare ­infriades riskerar Vårdval Stockholm att ytterligare försämra utsatta gruppers hälso- och vårdsituation [2].
För att få vårdcentralens ekonomi att gå ihop tvingas läkare främst i utsatta områden numera att ta lätta okomplicerade besök som tidigare klarades av hos sjuksköterskor [3, 4]. Detta får ses som ett slöseri med sjukvårdsresurser.
Landstingsrevisorerna i Stockholms läns landsting påpekar i en nyligen publicerad rapport om Vårdval Stockholm [5] att det saknas tydliga spärrar mot onödig behandling. »Även om personalens professionalism och etik ofta borgar för att onödig behandling inte genomförs, kan inte risken för vissa dia­gnos- eller indikationsglidningar och överproduktion uteslutas« [5]. Revisionsrapporten framhåller också brister i uppföljning av verksamheternas vårdkvalitet. Har vi i dag inom vården blivit så fixerade vid de ekonomiska värdena att kvalitetsaspek­terna kommit bort?
Jag har en känsla av att många läkare i dag inte vill debattera vissa vårdfrågor som kan upplevas som alltför politiska. Själv tycker jag tvärtom: Vi har en skyldighet att debattera vårdfrågor, speciellt om människosyn och människovärde hotas. Jag ser det som angeläget att vård­reformer också granskas ur medicinsk-etisk synpunkt – första gången när en ny vårdreform utarbetas och sedan när reformen utvärderas.