Distriktsläkarkollegan Kjell Lindström beklagar sig i LT 10/2010 (sidan 656) över att allmänläkarnas nationella kvalitetsråd, SFAM.Q, inte får något ekonomiskt stöd från Sveriges Kommuner och landsting (SKL) för sitt webb-baserade kvalitetsregister för primärvården pvkvalitet.se. Jag vill här lämna några spontana kommentarer till Kjell Lindströms inlägg.
Företrädare för Svensk förening för allmänmedicin (SFAM) har genom åren intagit en kritisk attityd till de nationella kvalitetsregister som numera är väl förankrade i svensk sjukvård. Den huvudsakliga invändningen har varit att de inte berör primärvården. Det är förvisso riktigt. Många kvalitetsregister berör till exempel opererande specialiteter.
Det hittills mest omfattande kvalitetsregistret i Sverige, Nationella diabetesregistret (NDR), berör i allra högsta grad svensk primärvård. NDR startades 1996 och har vuxit i omfattning för varje år. År 2008 var totalt 219 200 diabetespatienter registrerade i NDR, och 921 av landets primärvårdsenheter bidrog med 175 400 av dessa regi-streringar. NDR är alltså ett kvalitetsregister som är väl förankrat i svensk primärvård. En utförlig sammanställning av registerdata för 2008, omfattande primärvårdens respektive medicinklinikernas registrerade patienter, finns tillgänglig på
Jag har lite svårt att förstå vad det är som gör landets medborgare så väldigt speciella när de hamnar i primärvårdens sköte. Vården av patienter med typ 2-diabetes är väl ett utmärkt exempel på ett område där primärvård och olika sjukhusbundna verksamheter samarbetar för patientens bästa. Visserligen bidrar ögonläkare, ortoped, fotterapeut och diabetolog med olika delaspekter av vården, och primärvårdsläkaren har ett övergripande ansvar för att minska risken för diabetessjukdomens komplikationer. Detta innebär att det allmänmedicinska omhändertagandet av diabetespatienten blir mer mångfasetterat, men jag håller inte med om att just primärvårdens insatser är så väsensskilda att de ska behöva särbehandlas i kvalitetshänseende. Vi befinner oss i kommunicerande kärl och bör bete oss därefter.
Jag inser inte heller hur Kjell Lindströms ordval ska underlätta för SFAM.Q att vinna respekt och en känsla av samförstånd hos sjukhuskollegor och SKL. Att kalla ett avslag från SKL för »förmyndarattityd, provokation och förolämpning mot hela primärvården« är kanske inte bästa sättet att lägga grunden för en konstruktiv diskussion om kvalitetsarbete i svensk primärvård? Än mindre begriplig är hans avslutande fråga om bojkott av befintliga kvalitetsregister. Hur det skulle gagna den angelägna frågan om kvalitetsutveckling i primärvården övergår min horisont.
Samtidigt är det viktigt att vi börjar hitta praktiska lösningar för registrering av kvalitetsdata i primärvården. Så länge NDR har varit det enda kvalitetsregister som egentligen har berört primärvården, så har det varit möjligt att klara av registreringen online. På många håll »tankas« registerdata nu direkt från journalen till NDR, vilket är tidsbesparande.
När vi nu börjar skönja ett hjärtsviktsregister, och sannolikt andra angelägna kvalitetsregister som kommer att omfatta primärvården, blir det inte längre möjligt att sitta och lägga in registerdata online för varje enskilt register. Det gäller naturligtvis även pvkvalitet.se.
Om SKL kan satsa pengar på att få våra olika patientjournalsystem att direktleverera kvalitetsdata så är det nog en god investering för framtida kvalitetsarbete. Primärvården behöver verkligen någon form av övergripande kvalitetsregistrering, som omfattar ett flertal sjukdomstillstånd. Det gäller då att utforma en sökordsbaserad journal som gör det möjligt att enkelt extrahera data för de tillstånd som ingår i registret. Om det registret ska heta pvkvalitet.se får väl framtiden utvisa.
