Bevisbördan faller på förespråkarna

Dödshjälpsförespråkarna går allt större omvägar för att undvika att ge konkret svar på den högst berättigade frågan om vad som skulle hindra en successiv indikationsglidning om vi övergav läkaretikens och humanismens grundsats – att inte döda människor [1]. Niels Lynöe och Niklas Juth (L& J) skriver i Läkartidningen [2] att den som använder sig av »sluttande plan-argumentet« ställer sig utanför den »rationella diskussionen«.
Och varför det? Jo, om inte dödshjälp införs så »kan hypotesen i praktiken bli icke kontrollerbar, eftersom den påstådda katastrofen då aldrig inträffar«. Med denna ­logik framstår kritiskt tänkande och eftertänksam diskussion inför framtida vägval irrelevant oavsett frågeställning. Det är bara att köra på så får framtiden utvisa vilka katastrofer som inträffar!

Om någon ändå skulle vilja hävda att det redan finns en del erfarenheter, menar L& J att sådana erfarenheter inte kan beaktas om de inte härrör från situationer som i »alla relevanta avseenden« är lika den man jämför med. Vilka avseenden som är relevanta preciseras inte, men man kan förstå att historiska erfarenheter inte står högt i kurs, särskilt om de skulle vara icke-svenska.
För säkerhets skull toppar L& J logiken med en egen empirisk undersökning där man funnit att känslomässigt engagemang »tycks påverka vår förmåga att göra rimliga uppskattningar av framtida händelser«.
Engagerade meningsmotståndare med djupt känd motvilja mot eutanasi des­avoueras därmed utan att det behöver sägas explicit. Möjligheten att det just är en rimlig uppskattning av konsekvenser som väcker det emotionella engagemanget hos motståndare till dödshjälp berörs inte.

En av de första att argumentera för dödshjälp i Europa var Karl Binding i verket »Die Freigabe der Vernichtung lebensunwerten Lebens« (1920) (bilden). I 90 år har dessa idéer således ­regelbundet väckt etiska och politiska debatter.
Kan någon tro att om dödshjälp väl har genomförts kommer varje liten ändring av praxis att tas på samma stora allvar?

Det förefaller mer sannolikt at vi kommer att få läsa i små notiser att »riksdagen beslöt att även lidande av tillstånden x, y, z … har rätt till en värdig död«. Det senare scenariot, indikationsglidning, är vad som avses med metaforen »det sluttande planet«.
Bör inte förespråkarna förklara på vad de grundar sin trygga tilltro till en framtida dödshjälps önskvärdhet? Bevisbördan faller på dem.