Att i vissa situationer medvetet förhålla sig till frågan huruvida livsuppehållande behandling ligger i en enskild patients intresse anses sannolikt av de flesta som en viktig och nödvändig del av läkarkårens ansvar. Att beslut i sådana frågor kommer att bygga på delvis osäkra försök att förutsäga den enskilda patientens prognos och att de även riskerar att färgas av de ofullkomligheter som alltid är associerade med mänskligt beslutsfattande [1] kan upplevas som obehagligt men är en situation som samhället, sjukvården och läkarkåren fått lära sig att leva med. En situation där läkarkåren undandrar sig detta ansvar skulle sannolikt leda till än värre konsekvenser.
Resultat från bland annat experimentalpsykologisk forskning tyder på att försök från sjukvårdens och rätts­apparatens sida att identifiera och aktivt döda individer, i vars intresse detta skulle kunna anses ligga, skulle kunnas drabbas av liknande osäkerheter [2]. Påståendet att detta faktum kan ses som ett argument mot införande av så kallad aktiv dödshjälp har ibland lite föraktfullt karakteriserats som »sluttande plan-argument«.
I en artikel i Läkartidningen 7/2010 (sidorna 446-7) hävdar Niels Lynöe och Niklas Juth att vi bör »se upp, iden­tifiera, analysera och vara kritiska när vi stöter på« denna argumentationsform i dödshjälpsdebatten. De hävdar vidare att dödshjälpskritikers oro för de eventuella problem som kan vara associerade med införande av ett system för aktiv dödshjälp baseras på otillförlitliga förutsägelser av framtiden samt konstaterar att de som använder denna typ av argument har ställt sig utanför den rationella diskussionen.
De resonemang som dessa tre slutsatser vilar på har en åtminstone skenbart deduktiv karaktär, men för att logiskt hänga samman måste de antas vila inte bara på av författarna uttalade premisser utan även på underförstådda premisser enligt vilka dödshjälpskritiska läkare skiljer sig från övriga mänskligheten när det gäller sådant som tillförlitlighet, förmåga att förutsäga framtiden etc.
Till stöd för dessa outtalade antaganden refereras enkätstudier som visar att dödshjälpskritiska läkare skiljer sig från andra grupper (allmänheten respektive icke dödshjälpskritiska läkare) i sina åsikter, synsätt och känslor då det gäller frågor som rör dödshjälp. Ett problem med denna argumentation är dock att i den tolkning som görs av dessa studier i Läkartidningsartikeln används dessa skillnader både som definition av opålitlighet och som demonstration av sagda opålitlighet.
De tre outtalade premisserna i Fakta 1 kan således anses vila på resonemang kring empirisk forskning vilka är uppenbart cirkulära till sin karaktär och således av osäkert värde i en rationell diskussion.
Frågan huruvida aktiv dödshjälp bör införas i svensk sjukvård är komplicerad. I ett teoretiskt hållet filosofiskt resonemang är det lätt att förutsätta premisser som att sjukvården har tillgång till perfekta metoder för att objektivt identifiera individer som skulle ha nytta av interventionen. I verkligheten motsägs dock denna typ av antagande av såväl systematisk forskning som klinisk erfarenhet.

Naturligtvis har Lynöe och Juth rätt i att spekulationer kring vad ett införande av denna typ av ofullkomligt system skulle betyda för exempelvis allmänhetens förtroende för svensk sjukvård i viss mån blir osäkra. Samtidigt måste det rimligtvis anses vara ett ansvar för kåren såväl som för samhället att, innan denna typ av system införs, seriöst diskutera frågan huruvida detta skulle ha övervägande positiva eller negativa konsekvenser.
Enligt min uppfattning skulle den diskussionen bli fattigare om kritiska synpunkter på införandet av dödshjälp i enlighet med Lynöes och Juths argumentation automatiskt skulle ­diskvalificeras.

Fakta 1

Sammanfattning av uttalade och outtalade argument i Lynöes och Juths artikel i ­Läkartidningen 7/2010

Förutsägelser om framtid:
1. Förutsägelser om framtiden utgör endast antaganden eller i bästa fall hypoteser. (Uttalad premiss.)
2. Ovanstående gäller läkare som är tveksamma till det lämpliga i införandet av aktiv dödshjälp i Sverige men gäller inte personer som förutsäger att införande av aktiv dödshjälp i Sverige är önskvärt och kan tänkas få positiva konsekvenser. (Outtalad premiss.)
Slutsats: Den som uttrycker oro för att införande av aktiv dödshjälp i Sverige kan få negativa konsekvenser har sålunda ställt sig utanför den rationella diskussionen.

Dödshjälpskritiska läkares omdöme:
1. Dödshjälpskritiska läkares uppfattning om hur förtroendet för sjukvården i framtiden kan tänkas påverkas av införande av aktiv dödshjälp överensstämmer inte med icke-läkares bedömning av samma fråga. (Uttalad premiss.)
2. Dödshjälpskritiska läkares förutsägelser av hur allmänhetens förtroende för sjukvården kan tänkas påverkas av införande av aktiv dödshjälp är objektivt falska medan icke-läkares förutsägelser i samma fråga är objektivt ­sanna. (Outtalad premiss.)
Slutsats: Dödshjälpskritiska läkares förutsägelser om framtiden är otillförlitliga.

Tillförlitligheten i sluttande plan-argument:
1. Dödshjälpskritiker använder ofta sluttande plan-­argumentation. (Uttalad premiss.)
2. Dödshjälpskritiker är till sin natur otillförlitliga individer. (Outtalad premiss.)
Slutsats: Vi bör se upp, identifiera, analysera och vara kritiska när vi stöter på denna argumentationsform.

Bakgrund

Användaren av sluttande plan-argumentation kan lätt ­bli det första offret för sin egen retorik, skrev Niels Lynöe och Niklas Juth i LT 7/2010 (sidorna 446-7). Här publiceras två inlägg som tar upp »sluttande planet« och konsekvenserna av införande av dödshjälp, följda av replik av Lynöe och Juth.

»Sluttande planet« och konsekvenserna av införande av dödshjälp

Bevisbördan faller på förespråkarna

Replik: Sjöberg och Isacsson går vilse i vårt inlägg